Att smaka på sin egen medicin
Jag och Hanna fick ändan ur vagnen idag, vi knallade över till Droppen på Sahlgrenska och anmälde oss som blodgivare. Man vågar ju liksom inte vara sjuksköterska utan att vara blodgivare och det där med att vi nog har dåliga blodvärden är ju faktiskt ingen särskilt bra ursäkt innan man har kollat upp det.
Alltså gick vi morskt över till Sahlgrenska, fyllde i papprena, oroade oss i och för sig för vilka sjukdomar de kunde tänkas hitta i våra blodbanor, men hoppade glada i hågarna upp på lyxbritsarna för att bli stuckna. Jag drog en tyst suck av lättnad när jag såg min sjuksköterska ta fram en butterfly-förpackning samtidigt som jag tänkte: en sån där liten butterflynål kan ju knappt kännas, än mindre göra ont. Döm om min förvåning när hon drog av kanylskyddet och nålen var minst en halv jävla centimeter (känsliga läsare bör här upplysas om att denna uppskattning bär en stor portion krydda). Sådär ser inte nålarna ut i mina butterflyförpackningar hann jag tänka innan det brände till i armvecket.
Jag fick med knapp marginal bli blodgivare, medan min vän slapp undan med några ynka enheter och vi gick bort mot Akademiiiin igen. "Du Hanna... Fy fan vad ont det gjorde att bli stucken..." "Ja, jag vet! Det gör ju hur ont som helst, det gör fortfarande ont!" "Sådär ont gör det inte när jag sticker..." "Nää inte för mig heller..."
Det var inte utan att jag fick ägna lite tankar åt de patienter som jag i somras har hyschat åt och bett att andas lugna, djupa andetag när de tyckt att det har gjort ont när jag har stuckit dem. Det är nog bara för att jag har haft en kanyl i dem som jag inte fått en smäll över käften.
Alltså gick vi morskt över till Sahlgrenska, fyllde i papprena, oroade oss i och för sig för vilka sjukdomar de kunde tänkas hitta i våra blodbanor, men hoppade glada i hågarna upp på lyxbritsarna för att bli stuckna. Jag drog en tyst suck av lättnad när jag såg min sjuksköterska ta fram en butterfly-förpackning samtidigt som jag tänkte: en sån där liten butterflynål kan ju knappt kännas, än mindre göra ont. Döm om min förvåning när hon drog av kanylskyddet och nålen var minst en halv jävla centimeter (känsliga läsare bör här upplysas om att denna uppskattning bär en stor portion krydda). Sådär ser inte nålarna ut i mina butterflyförpackningar hann jag tänka innan det brände till i armvecket.
Jag fick med knapp marginal bli blodgivare, medan min vän slapp undan med några ynka enheter och vi gick bort mot Akademiiiin igen. "Du Hanna... Fy fan vad ont det gjorde att bli stucken..." "Ja, jag vet! Det gör ju hur ont som helst, det gör fortfarande ont!" "Sådär ont gör det inte när jag sticker..." "Nää inte för mig heller..."
Det var inte utan att jag fick ägna lite tankar åt de patienter som jag i somras har hyschat åt och bett att andas lugna, djupa andetag när de tyckt att det har gjort ont när jag har stuckit dem. Det är nog bara för att jag har haft en kanyl i dem som jag inte fått en smäll över käften.
Kommentarer
Postat av: Krajks
Det är ju det jag säger; nålen är så jävla grov! Det gör skitont! Varje gång jag ger blod så tänker jag på den där reklamen med Göran Gillinger som gick i början av 90-talet där han uppmuntrade svenskarna att ge blod och menar att det tar inte lång tid, man blir inte trött och det gör inte ont. Det gör jäkligt ont! G G bor ju i mitt hood, jag kanske ska gå dit och fråga om han överhuvudtaget har fått den där dammsugarslanggrova nålen inkörd i armen någon gång.
I min blogg jämförde jag nålens tjocklek med metallpinnskaftet på en pinnkam, och det är ju inte ens en överdrift. Men men, det är ju för en god sak (får man intala sig när man ligger där).
Trackback
