Ordbajseri

Tidigare i veckan grät jag, av både utmattning och ansträngning, och önskade mig någonstans långt, långt ifrån avdelningen. Hade jag bara kunnat och fått hade jag lämnat röran på tre röda.

Igår var det med ledsen min jag kramade den sista patienten hej då, satte mig i min mammas lilla peugeot och körde bort, bort, iväg. När jag tittade upp i backspegeln för en sista återblick och den finaste Per jag vet stod mitt på vändplanen och vinkade av mig kom tårarna igen. Kanske hade också de med utmattning att göra. Men mest vemod. Vemod, sorg och saknad.