Ugglan
Den lilla familjen Ola, Ulle och Abbe kom tillbaka till sitt, sedan några månader, nya hem ute i skogen någonstans mellan Stockholm, Södertälje och Nynäshamn efter en skön semester i Norrbotten. Men så fort de steg in i huset märkte de att något var på tok. Saker låg inte där de skulle vara, de var omkullvälta och trasiga. Inbrott? tänkte de förstås genast men uppmärksammade snart de svarta märkena på både väggar och i taket. Vad hade farit igenom deras hus och ställt till med denna röra?
Ola tog ridderligt Albin på armen och började gå genom rum för rum. De fann ingenting förrän de öppnade upp pannrumsdörren som stod på glänt. Ola skrek och Albin, han skrek han med. Ulle, i andra änden av huset, började skrika också hon av blotta rädslan för vad de kunde ha hittat. Med ett sådant gastande kunde det ju inte ha varit något mindre än en hepatitsmittad uteliggare med bruna tänder, tänkte hon.
Men ut från pannrummet hade en uggla, sisådär en meter mellan vingspetsarna, kommit flygande mot Ola och Abbe. Klart fan de skrek.
Ugglan, som hade trillat ner i skorstenen och tagit sig ut genom öppenspis-luckorna (som Abbe måste ha lämnat öppna trots att Ola hade stängt dem innan de åkte) hade ingen större lust att lämna sitt nya bo fastän det öppnades dörrar och fönster både här och där, men fångades senare in med hjälp av en rådig granne och en filt.
Efter diverse skrubbande, ommålningar och omtapetseringar finns nu inga spår av ugglan kvar i huset. Förutom de som vi trevliga släktingar ger dem som minnen.
Jag hejdade mig i min köpa-kläder-till-en-baby-som-inte-är-tillverkad-än-lusta igår och köpte istället en dress till en bebis som snart är här.
Ola tog ridderligt Albin på armen och började gå genom rum för rum. De fann ingenting förrän de öppnade upp pannrumsdörren som stod på glänt. Ola skrek och Albin, han skrek han med. Ulle, i andra änden av huset, började skrika också hon av blotta rädslan för vad de kunde ha hittat. Med ett sådant gastande kunde det ju inte ha varit något mindre än en hepatitsmittad uteliggare med bruna tänder, tänkte hon.
Men ut från pannrummet hade en uggla, sisådär en meter mellan vingspetsarna, kommit flygande mot Ola och Abbe. Klart fan de skrek.
Ugglan, som hade trillat ner i skorstenen och tagit sig ut genom öppenspis-luckorna (som Abbe måste ha lämnat öppna trots att Ola hade stängt dem innan de åkte) hade ingen större lust att lämna sitt nya bo fastän det öppnades dörrar och fönster både här och där, men fångades senare in med hjälp av en rådig granne och en filt.
Efter diverse skrubbande, ommålningar och omtapetseringar finns nu inga spår av ugglan kvar i huset. Förutom de som vi trevliga släktingar ger dem som minnen.
Jag hejdade mig i min köpa-kläder-till-en-baby-som-inte-är-tillverkad-än-lusta igår och köpte istället en dress till en bebis som snart är här.
Kommentarer
Trackback
