Möte på en spårvagn

Vi hade ett självmordsförsök på avdelningen för ett tag sedan. Jag hade varit rätt nära patienten och blev illa berörd av det som hände. Jag drömde mardrömmar om patienten och när jag berättade detta för min handledare blev det raka vägen till psykologen för mig för att bena ut mina känslor kring händelsen. Det var riktigt bra, jag var bara där två korta stunder, men mycket blev sagt. För att förklara mina reaktioner var det nödvändigt att ta upp tidigare händelser i mitt liv, så fastän jag bara träffade denna dam mindre än en timme sammanlagt så vet hon mer om hur jag har mått än många av mina kompisar.

Därför blev det så himla konstigt när hon tidigare idag klev på spårvagnen jag satt på. Min första instinkt var att titta bort och låtsas att jag inte hade sett henne, så att hon skulle fortsätta och passera förbi mig. Men det kändes så barnsligt och utstuderat att sitta och glo ut genom rutan att jag tvingade mig själv att titta på henne. Och inom mig bad jag intensivt att hon inte skulle slå sig ner mittemot mig. Det gjorde hon heller inte, utan vi hälsade snabbt och hon fortsatte förbi. Jag kunde pusta ut, men funderade över vilken bisarr situation som hade uppstått. Den här människan vet så mycket om mig, men vi har ingenting att prata om.

Lite samma avighet blir det när vi kommer ut från vår handledningsgrupp varannan måndag och man slår följe med någon av de andra studenterna i gruppen. Då har man just suttit och pratat om riktigt tunga saker som berör oss ända in i hjärtat, men när vi lämnar det rummet ska vi inte prata om de sakerna med varandra längre. Vi ska helst inte ens prata om ämnen som tangerar det vi pratat om i handledningen. Det blir också en konstig situation på spårvagnen, när båda sitter där och vet riktigt svåra saker om den andra, ändå pratar man om väder och vind...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0