Det här är kärlek!
Att veta att ens käraste kommer att komma hem från sin praktik i behov av att få prata, kanske till och med gråta, ut om dagens hemskheter och drabbningar.
Att veta att eftersom hennes största stöttesten inte är hemma kommer hon att slå sig ner vid datorn det första hon gör.
Att spara sin sista rollo-kola en hel pluggdag för att innan man åker lägga ut den väl synlig vid tangentbordet som en liten fysisk tröst då ingen psykisk tröst finns att tillgå.
Det är bannemig kärlek det.
Jag fattar inte att jag hade sådan tur och hittade honom.
Kommentarer
Trackback
