Sjuksköterskeriet

Nog kan det vara svårt att sätta nål på en del svårstucka patienter. Att blanda ihop rätt tillsatser till Kabiven och koppla rätt i droppmaskinen. Att veta vilka förberedelser som ska göras inför ERCP eller vilken annan undersökning som helst. Att hålla i vårdplaneringar och se till att patienten får rätt vård när den lämnar min avdelning.

Men vad som är riktigt svårt, det är att vårda en patient som jag vet med största sannolikhet kommer att dö i metastaserande cancer inom kort tid som själv inte har insett att han ska dö. Å ena sidan vill jag ruska om honom och skrika åt honom du ska dö, du måste förstå det! stick härifrån, gå ut och lev livet medan du har det! Å andra sidan kommer han förbi min arbetsplats och ler sitt milda leende och jag vill bara gråta för att en så fin människa ska dö. Det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig till honom. Ska jag spela med i hans glättiga spel som fanns det inga bekymmer, som ska han inte dö snart? Eller ska jag försöka tala med honom om de viktiga sakerna? Ska jag ta på mig en allvarlig min när jag öppnar hans dörr, bemöta han med det allvar jag tänker att en döende människa ska bemötas med? Jag vill låta honom brista i mitt sällskap, visa honom att det är okej att vara svag. Okej att vara förtvivlad. Att han inte behöver ta på sig sitt milda leende varje dag. Det får suga att vara döende.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0