Ordbajseri

När de pratar om en på vietnamesiska och skrattar retfullt utan att vilja säga vad de just har sagt, när saker man sagt i förtroende blir offentligt, när man nästan krockar med moppen, när moppeparkeringen har stängt för att man kommer hem för sent och man inte vet var man ska parkera sin moppe. Då kan man känna sig ganska ensam.

Och på något underligt sätt känns det bra att det känns dåligt. Att det efter tretton hyllande inlägg kom ett mer negativt. Jag älskar att vara här, men det är verkligt. Det är ingen saga. Det har sina ups and downs, även om det mest bara har varit upupup än så länge.