Vietnam 25: In a rich man's world
Sötebrödsdagarna är officially over. Utan sweet Madde vid min sida funkar inte planen med att säga ja till allt och alla och ändå bara stöta på vietnameser som vill en väl.
Igår blev jag tvungen att säga till Hanh, ansiktsmassösen, att sluta skicka 25 sms per dag och böna och be om att jag ska spela badminton med henne, komma och äta middag så hon kan presentera mig för sina kompisar, gå med henne till marknaden eller till ett tempel och bli arg och sur när jag säger nej. Så kan det tydligen gå när man tackar ja till allt. Man får en halv-obsessed student på halsen och blir tvungen att göra henne ledsen genom att säga att hon ska hålla sig borta. Hon bönade och bad om en ny chans, och just det gjorde mig ännu mindre sugen på att ge henne den.
Dr Chanh säger att det är vietnamesisk kultur, att jag inte borde ge ut mitt telefonnummer till studenter för då får jag dem på halsen. Men Hanh är den första riktigt psyko-efterhängsna jag träffat på i Vietnam, så än så länge vill jag gå efter MFS-kursens devis: det finns kufar och skitstövlar i alla kulturer, så ibland handlar det inte om kultur - utan att man haft otur och stött på någon dumming. Inte för att Hanh är en dumming. Men nog så efterhängsen.
Idag fick jag ett oväntat, till en början trevligt telefonsamtal. Som tog en mindre trevlig vändning när personen i andra änden, som jag känner sedan "länge" men aldrig riktigt litat på, bad mig låna ut 200 dollar. Jag har tidigare blivit varnad för att låna ut pengar just till denna person x, och kände instinktivt att det här inte var något jag ville göra. Jag konsulterade de vänner jag litar på, som rådde mig att under inga omständigheter ge honom några pengar - utan förklara att jag jobbar här volontärt och inte har några pengar att ge ut. Usch, vad ont i magen jag fick.
Vi är vänner, men jag litar inte på honom, jag vill inte låna ut pengar till honom. Men hur kan jag se honom i ögonen om jag nekar honom pengar? Samtidigt som jag kommer körande på en moppe som kostade fyra gånger de pengar han ber om. Samtidigt som jag är finklädd i kläder som i nypris tillsammans kostade de pengar han ber om.
Jag har ju pengarna, och mer därtill. Men jag vill inte ge dem till honom. Så jag gjorde som mina vänner sa. Jag spelade ut volontär-kortet. Väntade mig att han skulle bli sur, men han sa att han förstod och att det var okej. Jag mådde ännu sämre. Kanske borde jag ge honom pengarna ändå? Om han var en "bad person", som mina vänner säger att han är, så borde han väl ha blivit arg?
Åh! Kanske är jag hellre den naiva, godtrogna tjejen som blir av med 1500 spänn än den snåla västerlänningen som inte lånar ut pengar till en kompis? Men samtidigt ber mina "riktiga" vänner, de som aldrig ta emot ens en tjuga från mig, att inte ge honom pengar.
Hoja.
Igår blev jag tvungen att säga till Hanh, ansiktsmassösen, att sluta skicka 25 sms per dag och böna och be om att jag ska spela badminton med henne, komma och äta middag så hon kan presentera mig för sina kompisar, gå med henne till marknaden eller till ett tempel och bli arg och sur när jag säger nej. Så kan det tydligen gå när man tackar ja till allt. Man får en halv-obsessed student på halsen och blir tvungen att göra henne ledsen genom att säga att hon ska hålla sig borta. Hon bönade och bad om en ny chans, och just det gjorde mig ännu mindre sugen på att ge henne den.
Dr Chanh säger att det är vietnamesisk kultur, att jag inte borde ge ut mitt telefonnummer till studenter för då får jag dem på halsen. Men Hanh är den första riktigt psyko-efterhängsna jag träffat på i Vietnam, så än så länge vill jag gå efter MFS-kursens devis: det finns kufar och skitstövlar i alla kulturer, så ibland handlar det inte om kultur - utan att man haft otur och stött på någon dumming. Inte för att Hanh är en dumming. Men nog så efterhängsen.
Idag fick jag ett oväntat, till en början trevligt telefonsamtal. Som tog en mindre trevlig vändning när personen i andra änden, som jag känner sedan "länge" men aldrig riktigt litat på, bad mig låna ut 200 dollar. Jag har tidigare blivit varnad för att låna ut pengar just till denna person x, och kände instinktivt att det här inte var något jag ville göra. Jag konsulterade de vänner jag litar på, som rådde mig att under inga omständigheter ge honom några pengar - utan förklara att jag jobbar här volontärt och inte har några pengar att ge ut. Usch, vad ont i magen jag fick.
Vi är vänner, men jag litar inte på honom, jag vill inte låna ut pengar till honom. Men hur kan jag se honom i ögonen om jag nekar honom pengar? Samtidigt som jag kommer körande på en moppe som kostade fyra gånger de pengar han ber om. Samtidigt som jag är finklädd i kläder som i nypris tillsammans kostade de pengar han ber om.
Jag har ju pengarna, och mer därtill. Men jag vill inte ge dem till honom. Så jag gjorde som mina vänner sa. Jag spelade ut volontär-kortet. Väntade mig att han skulle bli sur, men han sa att han förstod och att det var okej. Jag mådde ännu sämre. Kanske borde jag ge honom pengarna ändå? Om han var en "bad person", som mina vänner säger att han är, så borde han väl ha blivit arg?
Åh! Kanske är jag hellre den naiva, godtrogna tjejen som blir av med 1500 spänn än den snåla västerlänningen som inte lånar ut pengar till en kompis? Men samtidigt ber mina "riktiga" vänner, de som aldrig ta emot ens en tjuga från mig, att inte ge honom pengar.
Hoja.
Kommentarer
Trackback
