Vietnam 33: Dagen efter
Så blev det juldagen och allt vände till det bättre igen.
Tog sovmorgon ända till åtta - så länge sover vietnameserna inte ens om de är lediga och har varit vakna till tre på natten - efter en feberfri natt. Lät magen vila och hoppade över frukost. Lite skånsk Marabou mjölkchoklad slank ner istället. Fick en postavi i handen när jag lämnade in rumsnyckeln i lobbyn, tänk det kanske går att skicka rekommenderade paket till Vietnam ändå! Runt hörnet mötte Binh, moppeparkeringsvakten, mig med ett ovanligt stort leende och bjöd in mig att sitta ner för lite te. Jag borde egentligen ha åkt till vietnamesiskan för jag var redan sen, men kände att min tid var bättre investerad i att dricka te med honom. Så vi drack te, och vi pysslade med orsaken till hans särdeles stora leende denna morgon. Igår kväll vidarebefodrades en av Maddes julklappar, ett slags tetris-spel, till honom som en julklapp. Lite tidsfördriv där han sitter och kollar på moppar dagarna i ända. Vi knåpade på, men vi lyckades ändå inte lösa det. Jag körde iväg till vietnameslektionen och solen sken från blå himmel. Jag behövde inte ha jacka, för första gången på en vecka eller så. Och vietnameslektionen gick bra. Jag kan faktiskt ganska mycket ändå. Och utan att jag ens bad om det blev vietnameslektionen förlängd med femton minuter, då den började femton minuter senare på grund av min sena ankomst. Sedan körde jag tillbaka till campus och lyckan bubblade i magen. A good day to be alive. Jag åt lunch med dr Chanh och vi hade intressanta diskussioner. Han visade omsorg över mitt hälsotillstånd utan att bli tjatig och pusha på om att jag ska uppsöka sjukhus. Bespisningstanterna gick för en gångs skull med på att ge mig en mindre mängd ris, trots att de alltid tycker att jag äter för lite. Sedan drack vi vårt vanliga kaffe och passionsfruktsmilkshake och dr Chanh sa att jag har problem med magen för att jag oroar mig för mycket. Att jag inte ska oroa mig för mycket, att han tycker att jag är duktig och att han gärna vill ge mig ett riktigt, betalt jobb när jag är klar med detta. Så skildes vi åt och jag gick iväg för att leta reda på det där postkontoret där mammas paket skulle kunna tänkas ligga. Jag hittade en bank istället och förhörde mig lite om pengaöverföring till Sverige hos en trevlig tjej. Sedan frågade jag efter postkontoret som avin hörde till. Utan att tveka lämnade tjejen då sina andra arbetsuppgifter och gick för att leta upp det tillsammans med mig. Hon pratade ganska bra engelska, men ville gärna lära sig bättre, inflikade hon. Så kom det sig att jag inte bara fick ett efterlängtat julpaket i famnen utan även ett nytt telefonnummer i mobilen. Min underbara mamma hade skickat så fina saker att dela ut till mina älskade vietnameser. Första julklappen är redan utdelad, det blev ett halsband till kvinnan som tar emot och ger ut min nyckel varje dag och städar mitt rum, byter mina sängkläder och ser till att jag alltid har toapapper. Att se henne skina upp när hon tog emot julklappen hade bara det räckt till för att göra den här dagen strålande.
Min Wall of Fame blir större och större för var dag som går. Jag gillart.
Tog sovmorgon ända till åtta - så länge sover vietnameserna inte ens om de är lediga och har varit vakna till tre på natten - efter en feberfri natt. Lät magen vila och hoppade över frukost. Lite skånsk Marabou mjölkchoklad slank ner istället. Fick en postavi i handen när jag lämnade in rumsnyckeln i lobbyn, tänk det kanske går att skicka rekommenderade paket till Vietnam ändå! Runt hörnet mötte Binh, moppeparkeringsvakten, mig med ett ovanligt stort leende och bjöd in mig att sitta ner för lite te. Jag borde egentligen ha åkt till vietnamesiskan för jag var redan sen, men kände att min tid var bättre investerad i att dricka te med honom. Så vi drack te, och vi pysslade med orsaken till hans särdeles stora leende denna morgon. Igår kväll vidarebefodrades en av Maddes julklappar, ett slags tetris-spel, till honom som en julklapp. Lite tidsfördriv där han sitter och kollar på moppar dagarna i ända. Vi knåpade på, men vi lyckades ändå inte lösa det. Jag körde iväg till vietnameslektionen och solen sken från blå himmel. Jag behövde inte ha jacka, för första gången på en vecka eller så. Och vietnameslektionen gick bra. Jag kan faktiskt ganska mycket ändå. Och utan att jag ens bad om det blev vietnameslektionen förlängd med femton minuter, då den började femton minuter senare på grund av min sena ankomst. Sedan körde jag tillbaka till campus och lyckan bubblade i magen. A good day to be alive. Jag åt lunch med dr Chanh och vi hade intressanta diskussioner. Han visade omsorg över mitt hälsotillstånd utan att bli tjatig och pusha på om att jag ska uppsöka sjukhus. Bespisningstanterna gick för en gångs skull med på att ge mig en mindre mängd ris, trots att de alltid tycker att jag äter för lite. Sedan drack vi vårt vanliga kaffe och passionsfruktsmilkshake och dr Chanh sa att jag har problem med magen för att jag oroar mig för mycket. Att jag inte ska oroa mig för mycket, att han tycker att jag är duktig och att han gärna vill ge mig ett riktigt, betalt jobb när jag är klar med detta. Så skildes vi åt och jag gick iväg för att leta reda på det där postkontoret där mammas paket skulle kunna tänkas ligga. Jag hittade en bank istället och förhörde mig lite om pengaöverföring till Sverige hos en trevlig tjej. Sedan frågade jag efter postkontoret som avin hörde till. Utan att tveka lämnade tjejen då sina andra arbetsuppgifter och gick för att leta upp det tillsammans med mig. Hon pratade ganska bra engelska, men ville gärna lära sig bättre, inflikade hon. Så kom det sig att jag inte bara fick ett efterlängtat julpaket i famnen utan även ett nytt telefonnummer i mobilen. Min underbara mamma hade skickat så fina saker att dela ut till mina älskade vietnameser. Första julklappen är redan utdelad, det blev ett halsband till kvinnan som tar emot och ger ut min nyckel varje dag och städar mitt rum, byter mina sängkläder och ser till att jag alltid har toapapper. Att se henne skina upp när hon tog emot julklappen hade bara det räckt till för att göra den här dagen strålande.
Min Wall of Fame blir större och större för var dag som går. Jag gillart.
Kommentarer
Trackback
