Ordbajseri

Jag vet inte riktigt precis när under min första resa till Vietnam som jag och Madde bestämde oss för att säga ja till precis allt vi erbjöds, eller hur det ens kom sig att bli så. Minns du, Madde?

För min egen del minns jag en brytpunkt redan i taxin på väg från flygplatsen, då, den där första gången. Vi hade inte blivit mötta av varken Bibis representant eller någon från hotellet på flygplatsen utan nödgades att ta en taxi in till stan. Vi hade läst om hur lurad man kunde bli i flygplatstaxin, inte bara på taxan utan även att chauffören körde en till ett helt annat hotell än det man själv hade tänkt sig, för att det var ett hotell han samarbetade med.

Jag minns att jag kände hur jag tvingades att släppa på kontrollen. Jag, som vanligtvis är en sådan strukturerad och planerad människa – till ondo ibland då jag kan ha väldigt svårt att ställa om från en plan jag själv lagt ut när den inte matchar mina medmänniskors, hade inget annat val än att lita till att chauffören skulle ta oss till rätt adress. Jag hade ingen aning om vad som var norr eller söder, eller om vi åkte åt rätt håll, på rätt gator. Jag minns att Madde försökte hänga med på en karta ur Lonely Planet, men att vi egentligen var väldigt utlämnade till denna taxichaufför, som knappt pratade engelska. Klart att det hade väl ordnat sig ändå om vi hade hamnat på ett annat ställe, men min känsla just då var just en känsla av att vara utlämnad.

Chauffören körde dock rätt och Binh mötte oss ute på trottoaren. Vi ställde ifrån oss våra väskor och blev serverade våra första glas lemonjuice, Ngas specialare som vi sedermera skulle komma att älska. I juicen fanns dock is, vilket fick i alla fall mig att tveka. Hanoi var översvämmat och koleraepidemi väntades. Var det avloppsvatten i isen? Vi som just hade ingått en mindre pakt om att vara väldigt restriktiva med maten, skulle vi talla på det redan? Det gjorde vi. Vi drack juicen, vi åt översvämningsfisken och, till och med, den tillagade hunden.

Denna ledstjärna, detta motto, att alltid säga ja till allt som erbjuds, färgar fortfarande min vistelse i Vietnam. Jag vill mena att det är vad jag har att tacka för att jag får uppleva så fantastiska saker som möten med universitetsledningen, eller se en hel fågel – intakt med huvud och fötter och inälvor och vingar - åka ner i en HotPot, för att sedan äta upp den.

Medan jag skriver spelar Vietnam landskamp mot Thailand på tvn i bakgrunden. Det är fantastiskt dålig fotboll. Men det återbringar minnen från ett år sedan, när vi såg lanskampen på plats på Star Stadium och efterföljande karaokebar och HotPot på ett skitigt golv. När Binh frågade om vi ville föja med visste varken jag eller Madde vad vi hade tackat ja till, men det blev som vanligt fantastiskt bra. Som det alltid blir.

Ikväll kom en blyg liten glasögonprydd vietnamestjej fram till mig och frågade om jag kunde hjälpa henne med en presentation som hon skulle hålla, på engelska, om malaria. Jag var trött, jag hade rysligt ont i huvudet, men av någon anledning sa jag ändå ja. Det var väl det där med ledstjärnan, mottot. Hon ville bättra på sin engelska med lite ”smalltalk”, som hon kallade det. Hon berättade att hon bodde på ett hostel här på campus och jag frågade om hon ville spela badminton med mig om mornarna. Så kom det sig att jag hade ordnat mig en badmintonkompis. Jag berättade att jag hade ont i huvudet och hon började, på ett papper, demonstrera en massage hon kände till med så kallade ”pressure points”.  Så kom det sig att en helt främmande människa följde mig upp till mitt rum och gav mig en ansiktsmassage.

Only in Vietnam.

När hon hade gått tänkte jag, skrattande för mig själv, att sådana här saker händer bara i Vietnam. Att en helt främmande människa följer mig till rummet och ger mig en ansiktsmassage, det händer bara i Vietnam. Och sedan tänkte jag, att såna här saker händer bara i Vietnam för att jag tillåter dem att hända i Vietnam. För att jag öppnar upp tillfället för dem att hända. Hade en blyg liten glasögonprydd vietnamestjej kommit fram till mig på ettans spårvagn och bett mig hjälpa henne med skolarbete hade jag väl i bästa fall vänligt men bestämt avböjt.

Mina studenter frågar mig varför jag kommer till Vietnam, varför jag älskar Vietnam. Jag svarar att jag inte vet, att det nog beror på det vänliga folket, de vackra sjöarna i Hanoi, alla motobikes som fyller gatorna så att man aldrig känner sig ensam.

Jag ger dem det enklaste svaret jag kan. Istället för att förklara att jag tycker bättre om mig själv i Vietnam. Istället för att förklara att jag blir en annan person i Vietnam, en person som nappar på allt och ständigt går omkring med ett leende på läpparna. Istället för att förklara vad det gör för en halvful svensk tjejs självförtroende att få höra att hon är vacker varje dag.

Only in Vietnam.