Göteborg och jag

Jag gick längs med vattnet jag inte vet om det är kanalen eller vallgraven, men som Tommy skulle ha vetat om han hade varit med mig, igår eftermiddag. Solen sken i röttorange mot de majestätiska stenhusen och det var en tunn hinna is på vattnet. Det var klar frisk luft och det kändes okej.

Jag kom från Vasagatan där jag hade spanat in mitt kanske soon-to-be nya hem om SGS Studentbostäder spelar mina kort rätt. Jag var på väg till Boplats Göteborgs Bobytardagar, för att se om någon ville byta sina två mindre lägenheter mot en stor.

Jag var sorgsen och jag var hoppfull. Jag saknade min bästa vän och mitt stöd i livet de senaste åren. Men i solnedgången mot de majestätiska stenhusen såg jag en viss utmaning i att få klara mig själv igen. Att se om mina egna ben duger att stå på.

Och jag tänkte:
Det är du och jag nu, Göteborg. Nu får du se till att visa dig från din bästa sida, stötta mig, bära mig. Ge mig fler såna här fina eftermiddagar och visa mig dina trevligaste invånare. Nu har jag ingen familj vid min sida längre. Nu är det du och jag Göteborg. Jag har stått vid din sida så många regniga dagar, nu är det din tur att backa upp mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0