Bliva stur

Jag vet inte vad det är.

25-års kris kanske.

En motreaktion till att jag snart är färdig sjuksköterka. Kära lilla krumelur - jag vill aldrig bliva stur.

Kanske är jag en sån där bortskämd jävla 80-talist som alltid ska ha mer mer mer. En sån där som skaffar barn, inte får dem. En sån som inte bara kan nöja sig med det hon har, inte uppskatta hur bra hon har det - utan ständigt leta något annat, något bättre.

Kanske har jag fortfarande inte landat i vardagen efter min resa. Mina stora drömmar, som uppkommer så mycket lättare på resande fot, har ännu inte hunnits nötas ned bland vardagsdisk och vardagsmatlagning.

Men det är en smygande känsla av otillfredställelse. En röst i mitt undermedvetna som upprepar: Jaha, var det här det hela? Is this it?

Känner mig inte helt säker på att jag vill bliva stur. Bli klar med skolan, börja jobba, jobba på, gifta sig, skaffa ungar, jobba på, dö. Skriva veckomatsedel, veckohandla, laga mat, diska, fredagsmysa, lördagsmysa til I die.

Jag är 25. Var är äventyren?
 

Kommentarer
Postat av: Lina

M, angående få/skaffa barn. Så är ju barn något man skaffar i den bemärkelsen att det är ett högst aktivt val som man fan får ta konsekvenserna av. De är ingenting man bara "får" kastat över sig. För att opponera mot mig själv, är väl jag d, ambivalensen personifierad.

2009-01-21 @ 16:53:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0