Ordbajseri

När det pratas om att folk har för höga krav på sig själva brukar jag höja hakan lite och sätta näsan i vädret och tänka för mig själv att jag i alla fall inte har orimligt höga krav på mig själv. Mer typ höga men rimliga krav.

Kanske är koronarsymtomet på att ha för höga krav på sig själv att man förnekar att man har höga krav på sig själv?

De senaste veckorna har jag fått höra från undersköterskor att jag är duktig och att jag verkar så säker på det jag gör att det inte märks att jag är ny. Från mina patienter och deras anhöriga får jag idel uppskattning. En underläkare sa att det känns tryggt och stabilt att jobba med mig. Sjuksköterskekollegor säger sig vara imponerade och idag hade en överläkare jag rondat med lovordat mig inför VECen i hopp om att jag ska få stanna kvar även i höst.

Ändå vaknar jag mitt i natten och tidig morgon utan att kunna somna om med ångest för att jag inte gör mitt jobb nog bra.

Då måste nog till och med en jag erkänna att de egna kraven är höga. Kanske till och med för höga.

Jag skäms att erkänna sådana dumheter. Att jag är så dum med mig själv. Att jag, precis som han säger, är min egna största fiende. Förstår inte varför jag ska pressa mig så hårt. Och vet inte hur jag gör för att sänka kraven.