Ordbajseri

Härom tisdagkvällen stördes Risåsgatans idyll - den med skränig musik som ekar mellan husväggarna på innergården, studentjäklar som sitter ute och röker och drar in röken i mitt rum, studentjäklar som smäller i dörrar och lämnar sopor i trapphusen - av ett kvinnligt avgrundsvrål och fem kraftiga smällar. Jag var säker på att någon hade blivit skjuten på gatan utanför och satt som bäst och väntade på att höra ambulansen komma susande nedför backen då de rökande studenterna på innergården började konversera med andra boende som hängde ut genom fönstren. Någon hade ringt polisen och snabbt bildades ett mindre medborgargarde bestående av ett gäng modiga män som begav sig upp till sjätte våningen där en man bankade på en kvinna utavbarahelvete, rent ut sagt. Själv satt jag vid mitt fönster och skakade av adrenalin. Hennes fruktansvärda skrik och hans vilda röst som skrek alla möjliga hemskheter fick katekolaminerna att rusa runt i mig. Samtidigt ville jag inte förstå. Kvinnomisshandel? Här? Mitt i studentidyllen? Inte kan väl en studentkille slå sin kvinna? En ung, upplyst herre? En kvinnomisshandlare är ju i mitt huvud en lönnfet, svettig, kepsbärande medelålders arbetarkarl boendes ute på vischan någonstans. Inte en student i Linnéstan.