Att våga vara sjuksköterska

Någon uppmanade mig någon gång att stå upp för mina kunskaper som sjuksköterska.
Det var fint sagt och passar min filosofi.

Som student lever man på något sätt i en skyddad kokong.
Man är ute på praktik, man är ute i verkligheten.
Men samtidigt är man ju bara student.
Som student kan man tänka: Jamen när jag blir färdig, då ska jag göra si och då ska jag göra så för då är det mitt leg och mitt login och mina kunskaper och min rond och mitt namn som står i journalen.

Sedan står man där som färdig sjuksköterska och ibland är steget ut ur studentrollen svårt att ta.
Man blev inte helt plötsligt jättesjälvsäker bara för att man hade genomgått en ceremoni i kyrkan.
Man skriver fortfarande efternamn när man omskriver läkare i journalen och förnamn för sjuksköterskor, trots att man stört sig på detta i tre långa år.
Man tar inte kommandot på ronden utan sitter lite tyst på sitt hörn.
Man tittar på sin handledare för svar fastän man egentligen kan dem själv.
Man kan inte allt om ulcerös colit och saltbelastningar och njursvikt som man någon gång trodde att man skulle.
Man ser inte sambanden mellan provsvar och klinisk bild.

Jag är lite sur på mig själv idag för att jag gör mig osäkrare än jag egentligen är.
Att jag inte stolt och rakryggad står upp för både det jag kan och det jag inte kan.
Det är ju ingen annan än jag själv som väntar sig att jag kunna allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0