Dag 1: On a slow train to Stockholm.

14:02. Göteborg.
En stillsam avfärd. Inga tårar, ingen avskedskommitté. Bara jag, mina tankar och mina saker. Mina saker ja, de antyder att jag i Vietnam ska svassa runt i allsköns fina klänningar, läsa böcker och se på filmer och serier på datorn. Det är väl det som är semester.

Det är bara jag nu, jag får lära mig det på nytt flera gånger per dag. Även om jag närde en förhoppning om att han skulle dyka upp på stationen och överraska mig så känns det okej. Skönt att slippa avskedsångesten från förra gången, men självklart är det skönt att ha någon som vinkar av en, någon som kommer att sakna en. Fast det har jag ju. Jag har ju fått samtal och mail från alla möjliga kanter och hörn.

Jag lägger upp min väska på sätet brevid mig, fastän jag alltid stör mig på dem som gör så på spårvagnen. Men på spårvagnen handlar det om några minuters åkväg, jag ska färdas mot Stockholm i nästan fem timmar. Likaledes växer mitt dåliga samvete i takt med att den obokade vagnen fylls runtikring mig och några minuter innan avfärd hamnar väskan på golvet och jag får ressällskap till Falköping. Ska jag nog klara av.

15:09. Falköping.
Killen med den höga musiken i hörlurarna kliver av och jag blir snart varse om att jag drog det långa strået i resesällskapslotteriet jämfört med den asiatiska tjejen som sitter på andra sidan gången. Hennes granne förstår sig inte på sociala gränser och sitter på tvären och stirrar rakt på asiaten, eller kanske sover hon? Tidigare rensade hon sin hårborste på gammalt äckligt hår samtidigt som den stackars asiaten försökte äta en smörgås. Mitt i en tugga böjer konstiga grannen sig över asiaten och slänger håret i papperskorgen. Själv lägger jag undan min godispåse en stund.

16:30. Hallsberg.
Vi står stilla i några minuter och X2000-tåget som gör samma sträcka två timmar snabbare rusar förbi oss. Jag har inte ställt in mig på det asiatiska tempot än och ångrar att jag inte hostade upp några kronor till för att få fler timmar med Abbe och Ebba. Jag undrar hur mycket jag kommer hinna ställa in mig på vietnamesisk tideräkning och tempo på två veckor?

16:52. Örebro.
När vi glider in till Örebro... Eller för det första, är Örebro verkligen så pass stor stad att den behöver ha både en ”Örebro Södra” och en ”Örebro C”. Ska det vara så? Va va va?

Nåväl. När vi glider in till Örebro uppmärksammar jag en massa människor på perrongen. Dags att dra fram det gamla låtsas-att-man-är-sjuk-tricket tänker jag, och börjar snyta ut pollensnor i flygande fläng.

På vår tågluff genom Europa var jag lite krasslig i luftrören. Det vore inte helt otroligt att dra slutsatsen att sova i de svettiga, fuktiga, mögliga och gärna också rökiga sovkupéerna i kombination med mycket dåligt näringsintag gav mig en mindre lunginflammation. Hur som, detta gav mig rollen som ivägskrämmare-av-resesällskap. Så fort nya passagerare steg på började jag hosta den slemmigaste jävligaste hostan jag kunde och vips så fick vi behålla vår sovkupé för oss själva.

Förkylningstricket funkade dock föga bra på kvinnan i Örebro, hon tog ingen hänsyn till mitt fräsande utan frågade helt sonika om det var ledigt. Det kunde jag ju inte neka till, men man hade ju hoppats att det svenska folket skulle vara mer rädda om sin hälsa såhär i svininfluensa-tider.

18:55. Stockholm.
Jag tror att min brorsdotter är min brorsson. Det skiljer tvåochetthalvt år mellan dem och jag såg henne senast för två månader sedan. Men huj vad hon har vuxit.

23:45. Lövtorp.
Vanligtvis om jag stiger upp klockan sju på morgonen, som jag gjorde i morse, är jag död vid den här tiden på kvällen. Ska vi skylla på godispåsen som intogs på tågresan eller nervositet?

Imorgon blir det nog att bli hoppad på magen på, jaga skitråttor och sedan bär det iväg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0