Dag 3. Kuala Lumpur till Hanoi

I dag är det exakt ett halvår sedan jag och Madde lämnade Göteborg för Hanoi första gången. I KL möts jag av människor med munskydd och gummihandskar som screenar mig och min hälsodeklaration som jag har fyllt i. Vårt flygplan kom från New York via Stockholm till Kuala Lumpur. Svininfluensan hänger med andra ord i luften. Jag klarar dock hälsokontrollen, bara för att ställa mig vid gratis internet en liten stund. Fick jag inte flunsan på flyget så fick jag det väl av tangentbordet. Tänker på han som uppmanade mig att hålla mig ifrån "svinflunsan" och undrar om han kan liva upp min sommar.


Kuala Lumpurs flygplats är mycket fin och det lilla jag ser av Malaysia från alla gigantiska fönster ser vackert ut med lummiga kullar. Men inte känns det som det asien jag känner än så länge. Alldeles för städat, rent, organiserat och internationellt.


Jag strosar runt terminalen och passerar ett Starbucks. Självklart kommer jag att tänka på alla våra besök till Starbucks när vi var i NYC. Jag inser att det inte spelar någon roll hur långt bort i världen jag åker, jag kommer ändå att lyckas hitta saker som påminner mig om honom. Det är väl bara att acceptera; 4,2 år glömmer man inte i en handvändning. Jag ska bara lära mig att hantera det också.


Min senaste patient hade fastnat i sitt förflutna. Hon satt och ältade allt som gått fel och som hon hade gjort fel tidigare i livet mest hela dagarna. Jag vill inte bli som henne.


Vi går ner för landning i Hanoi och jag känner inte igen ett smack av omgivningarna. Den nervösa klumpen i magen känns dock igen. På Noi Bai vill männen med munskydd ta en temp i örat på alla ankommande. Det får de göra och jag får klartecken att passera. Besöker exakt samma toalett som jag gjorde för ett halvår sedan. Den går inte att låsa nu heller. Också väntan på bagaget är sig lik. Nervös, med en övertygelse om att det just denna gången har kommit bort. Precis som då.


Utanför tullen står de, mamma Huong och lillasyster Nga. Med världens största blombukett. Eller den största jag någonsin fått i alla fall.


Och från och med den stunden är allt sig likt igen. Det är samma Fiat, samma chaufför (om än med korta naglar nuförtin), samma tutande och galna körning. Det är moppar till höger och vänster, rishattar och vietconghjälmar om vartannat. Det är övertygelser om att jag är vacker som en blomma, Ngas lemon juice, Giaps busiga leende och Huongs fascination för min familj. I en halvtimme sitter hon och fingrar på mitt familjealbum och frågar om och om igen vem som är vem. Det är retsamma kommentarer på vietnamesiska att bli outgrundligt nyfiken på.


Innan middagen, som fortfarande serveras lagom till maten blivit kall då alla samlats strax efter sju, tar jag mig en stros ner till sjön. Det är lite spännande, ska jag hitta men framförallt hur kommer jag att hantera trafiken, livet och föroreningarna? Jag känner att det kan bli en make-or-break punkt. Tänk om jag hatar Hanoi denna gången. Men det gör jag förstås inte. Snarare är det så att lyckan bubblar inom mig när jag strosar vår vanliga stros ner till sjön.


Nedför gatan, förbi den lilla polisstationen, förbi kafét där vi drack kaffe med Binh någon av de första dagarna, vänster när gatan tar slut, sedan snabbt höger in på plåtslagargatan, vänster när man har den rosa nagelshopen framför sig, förbi Gecko där vi intagit mången middag, passerar de hiskeligt fula överkråmade buddhastatyerna, in på brädspel/fruktstundsgatan, över övergångsstället (hörochhäpna!) och solglasögongatan ner till Ho Hoan Kiem.


Och medan jag går där funderar jag intensivt på vad det är som gör att jag trivs så bra i denna stad. Hur kan man trivas i en stad där de breda trottoarerna upptas av motobikes, gatrännorna där man är förpassad till att gå är fyllda med sopor, man har tutande moppar och bilar runt sig hela tiden, moppetaxiförare skriker på en vid varje gathörn och fruktsäljartanter kan följa efter en i flera kvarter i hopp om att få sälja två bananer. I en stad där man konstant går och blinkar för att smogen sätter sig som ett dammlager över ögonen, där man går nedför en gata med olidligt höga ljudnivåer eftersom människor sitter och svetsar och slår plåt på trottoarerna och stanken från avlopp, sopor, eller varför inte tillagad hund slår emot en i tid och otid.


Nej, jag har ärligt talat rätt svårt att förstå varför jag trivs så i denna stad. Det kan ju inte bara ha att göra med att man kan flörta med varendaste asiatiska man man möter om man är på det humöret. Kanske ligger det i att man aldrig känner sig ensam, alltid påpassad. Kanske är det den där odefinierbara söta doften som fanns både på sjukhuset, runt sjön och i min lillasyster Nga som jag hade glömt men återupptäckte nere vid sjön i eftermiddags. Det är väl något allrengöringsmedel de använder.


Kommentarer
Postat av: Tommy Tomte

Det är ju jätteroligt att hade det varit i Sverige hade du varit rosenrasande och irriterad :)

Men har dom icetea-lemonade på deras Starbucks?

2009-05-05 @ 16:51:45
Postat av: Malla

I dont get. Rosenrasande och irriterad pa vad?



Kollade inte in ice-teat... Far gora det pa vagen tillbaka. :)

2009-05-06 @ 06:35:07
URL: http://diarrheas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0