Dag 5. Gå vidare
Jag tog skjuts med en av hustrumisshandlarna till massagen idag. För jag vet inte vad jag ska tycka och tänka om dem. Ska jag hata dem eller ska jag hata kulturen? Kvinnorna, flickorna säger att de är bra människor, att jag inte får tycka illa om dem. Men hur kan jag se någon som slår sin kvinna i ögonen? Hur kan jag sitta vid samma matbord som dem, hur kan jag skåla i risvin med dem?
When it hurts the most
I push a little more
Vietnam växer på mig. Från att ”bara” har handlat om att styra upp deras barnsjukvård ska jag nu rädda mina älskade vietnamesiska systrar från deras framtid. Jag inser att jag tar mig vatten över huvudet. Att jag inte kan rädda dem. Att att ta dem till Sverige inte är en lösning. Men något vill jag göra. Något måste jag göra.
Och jag kan inte sluta älska Vietnam. Hur jag än försökte stirra ut alla flörtande vackra vietnamesiska män på gatorna idag. Hur mycket jag än försökte intala mig att det är ett skitland medan jag flög fram på moppen. Hur jag än försökte så kunde jag inte känna annat än ömhet och kärlek. Jag försökte föreställa mig alla män jag såg slå sina kvinnor, men det gick inte. Sådan ondska har jag aldrig ställts inför tidigare, så mycket ondska kan jag inte ta in på en dag.
Jag försöker hata Giap när han dyker upp i dörren med sitt glada leende och intala mig att även han är en som slår. Men det går bara inte. Allt jag ser är ett par glada, snälla ögon och allt jag hör är att han bryr sig om sina medmänniskor. När går de från att vara omtänksamma pojkvänner på parkbänkar som håller om sina flickvänner och smeker dem ömt till att vara slående monster? Jag har så svårt att förstå.
Istället försöker jag intala mig att det kommer bli bättre med kommande generationer. Att de unga killarna kanske inte behöver bli sådana som slår. Allt medan min viet-mamma säger att Giap kommer att slå sin fru.
Det är konstigt att det är Giap som jag har svårast för att tro att han skulle kunna slå. Han är inte den jag står närmast, han är inte den jag tycker om mest. Men han är min glada, busiga lillebror som alltid har några vänliga ord till övers.
Oh loverboy
You're hiding out
Or could it be I passed you by
A thousands times before
När jag på kvällen går ner för att möta upp tjejerna för att gå ut och ta en kaffe är det Giap som möter upp. Jag ska sluta och flytta hem imorgon säger han i glad ton. För mig gör det ont i hjärtat. Jag vill ju att hotellet ska vara som det en gång var. Innan Thu gifte sig och Binh var en hustrumisshandlare och hans bror var värre ändå. Och framförallt innan Giap slutade.
Men han är glad för att komma närmare sin familj och jobba mindre. Då kan ju inte heller jag vara annat än glad, så vi går ut och dricker öl. Och flickorna stannar hemma, till min och Giaps stora besvikelse.
When it hurts the most
I push a little more
Vietnam växer på mig. Från att ”bara” har handlat om att styra upp deras barnsjukvård ska jag nu rädda mina älskade vietnamesiska systrar från deras framtid. Jag inser att jag tar mig vatten över huvudet. Att jag inte kan rädda dem. Att att ta dem till Sverige inte är en lösning. Men något vill jag göra. Något måste jag göra.
Och jag kan inte sluta älska Vietnam. Hur jag än försökte stirra ut alla flörtande vackra vietnamesiska män på gatorna idag. Hur mycket jag än försökte intala mig att det är ett skitland medan jag flög fram på moppen. Hur jag än försökte så kunde jag inte känna annat än ömhet och kärlek. Jag försökte föreställa mig alla män jag såg slå sina kvinnor, men det gick inte. Sådan ondska har jag aldrig ställts inför tidigare, så mycket ondska kan jag inte ta in på en dag.
Jag försöker hata Giap när han dyker upp i dörren med sitt glada leende och intala mig att även han är en som slår. Men det går bara inte. Allt jag ser är ett par glada, snälla ögon och allt jag hör är att han bryr sig om sina medmänniskor. När går de från att vara omtänksamma pojkvänner på parkbänkar som håller om sina flickvänner och smeker dem ömt till att vara slående monster? Jag har så svårt att förstå.
Istället försöker jag intala mig att det kommer bli bättre med kommande generationer. Att de unga killarna kanske inte behöver bli sådana som slår. Allt medan min viet-mamma säger att Giap kommer att slå sin fru.
Det är konstigt att det är Giap som jag har svårast för att tro att han skulle kunna slå. Han är inte den jag står närmast, han är inte den jag tycker om mest. Men han är min glada, busiga lillebror som alltid har några vänliga ord till övers.
Oh loverboy
You're hiding out
Or could it be I passed you by
A thousands times before
När jag på kvällen går ner för att möta upp tjejerna för att gå ut och ta en kaffe är det Giap som möter upp. Jag ska sluta och flytta hem imorgon säger han i glad ton. För mig gör det ont i hjärtat. Jag vill ju att hotellet ska vara som det en gång var. Innan Thu gifte sig och Binh var en hustrumisshandlare och hans bror var värre ändå. Och framförallt innan Giap slutade.
Men han är glad för att komma närmare sin familj och jobba mindre. Då kan ju inte heller jag vara annat än glad, så vi går ut och dricker öl. Och flickorna stannar hemma, till min och Giaps stora besvikelse.
Kommentarer
Trackback
