Ordbajseri

Det här är inte att komma hem tänker jag när jag släpar min tunga väska från Olivedalsgatan till Risåsgatan, trött efter inte bara 15 timmars flygning och fem timmars tågresa utan även två spårvagnsresor och en bussresa för en sträcka som en dag då inte 50 000 hurtbullar ska kuta staden runt tar tio minuter med tvåans spårvagn.

Var är brorsorna som sitter ute på trottoaren och röker och välkomnar mig med tobakssvarta leenden? Var är mina systrar som tar mig under armen, smeker mitt hår och frågar var jag har varit? Var är springpojkarna på ölbarerna som ropar efter mig med skrattretande uttal av mitt namn, eftersom det är så Tuan har lärt dem? Var är min vietmamma som frågar om jag vill ha något att dricka?

Jag bestämmer mig för att när jag lämnat av väskan på rummet (bara det att jag instinktivt kallar det för rummet, alltså) kickstarta igång rismagen med en av de där pizzorna längre ner på gatan som jag trånat efter sedan jag flyttade in. Som plåster på såren.

Slutkörd i rygg, armar och huvud och efter vad som känns som sju svåra år når jag äntligen fram till dörren och hinner bli lite irriterad på att min blomvattnare endast låst ena låset innan han avväpnar mig med en tänd lampa vid fåtöljen, två lördagsgodisskålar på köksbordet och ett lejon på sängen. En fin handskriven lapp med bl.a. ett förslag om att jag ska unna mig en av de där pizzorna som jag har tjatat om.

En varm känsla sprider sig i kroppen. Det är ett annat slags välkomnande. Det är godisskålar i lägenheten och det är sms och telefonsamtal på tåget. Det är människor som är glada att jag är tillbaka även här.