Vietnam 1: Ankomsten

Jag möttes på flygplatsen av Dr Chanh, head of faculty of nursing and midwifery, som hade bunkrat upp med en stor blombukett, en svensk flagga och mitt namn på en skylt. Då han stod mitt framför utgången från tullen var han hyfsat svår att missa.

Han kom med en hel minibuss med tillhörande chaufför och hämtade lilla jag. Vi körde genom ett Hanoi jag inte kände igen, har inte hängt så mycket i desa krokar förstår jag. Han berättade att jag skulle bo som på hotell på vad han kallar "Guest House for Foreign Teachers", utan möjlighet att laga mat på rummet. Jag blev lite besviken, det var ju nästan det jag hade hoppats mest på att det skulle finnas så att jag skulle kunna till mig nåt halv-svenskt mål mat i alla fall. Men han sa att huset var helt nybyggt så jag fick ändå upp förhoppningarna något om en hyfsad standard. Och herreminje vad fint det är! Värsta lyxiga hotellrummet med en dubbelsäng och en typ Queen Size, megastor tv och lounge-area. Bilder kommer, rest assured.

När vi kollat in rummet och jag sagt "I'm so happy, it's so nice" alldeles för många gånger inom en tidsram av tio minuter gick vi ut från universitetsområdet och över gatan. Käkade frukost. Pho Bo. Nudelsoppa med beef. Så gott! Och för den blygsamma summan av tre svenska kronor. Därefter drack vi vietnameskaffe. Så gott. Och för den blygsamma summan av fem svenska kronor. Ska nog kunna få det där MFS-stipendiet att räcka hela perioden.

Dr Chanh är en planerad och strukturerad människa. Helt i min smak alltså. Efter frukosten skulle vi ta ut pengar, sedan skulle vi fylla på mitt kontantkort till mobilen så jag kunde meddela mor och far att jag överlevt resan. Sedan skulle jag följa med till hans arbetsrum så att jag kunde maila en längre beskrivning av min resa samt hur vädret är till föräldrarna, samt en ankomstnotis till mina svenska handledare. Behöver inte tänka själv överhuvudtaget...

Lunch åt jag också med Dr Chanh och till middag hade han ordnat med sällskap i form av en Nga som kanske ska åka till Sverige nästa termin. Han tar väldigt väl hand om mig helt enkelt. Kanske nog så väl då han envisas med att personligen köra mig överallt dit jag ska fastän jag berättar att jag visst kan åka xe om, moppetaxi. Jag tror att han tinar upp så småningom. Igår skrattade han bara när jag sa att jag vill skaffa en egen moppe men idag lät han mer välvilligt inställd. Igår lät han mig inte gå över gatan själv, idag påpekade han att jag förstår trafiken bättre. Han mrker nog ganska snart att jag kan själv.

Kommentarer
Postat av: Mamma

Hej! Skönt att veta att han finns dr Chanh. som jag sa inte konstigt att du sov elva timmar i sträck i den där lyxen!! Ha det!

2009-11-25 @ 14:47:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0