Ordbajseri

Jag acklimatiserar mig. Det går upp och det går ner. Ofta vaknar jag på morgonen med lite knip i magen och hemlängtan. Vad gör jag här? Varför är jag här? När ska jag åka hem?

Jag stiger upp och går över gatan till mitt frukostställe. Äter Pho Ga. Chicken soup for the soul, som jänkarna skulle ha sagt. Sedan känns det bättre och jag är redo att möta en ny dag.

Mitt snor är redan svart. Ifall det var någon som undrade.

Igår skrev jag in mig på en skola för vietnamesstudier. Ska två gånger i veckan lära mig "survival Vietnamese" och "Vietnamese for Medical Care" med privatlärare. Känns bra att komma igång med rutiner.

Efter att vi hade ordnat med min vietnameskurs lät Dr Chanh mig, hör och häpna, gå och simma och sedan ta mig hem själv. Detta efter att jag hade försäkrat honom om att jag visste hur jag skulle gå tillväga för att ordna en moppetaxi. Det vill säga gå till vilket godtyckligt gatuhörn som helst och nicka åt nån gubbe som med sedvanlig vietnamesisk smidighet och balans ligger och läser tidningen på sin moppe.

Men när jag hade simmat var det eftermiddag, ja inte för att jag simmade så länge men, och snart middagsdags på Family Hotel. Jag var ju ändå i krokarna så jag tog mig en stros förbi Ho Hoan Kiem, sjön i gamla stan, och funderade om jag inte har blivit en liten vietnames ändå när jag förundrades över dess skönhet och mystik. Svenska Malin säger att det är en sjö, insprängd i en storstad, med grönbrunt förorenat vatten, omgärdad av tung trafik och gåpåiga försäljare. Så som jag såg den första gången jag och Madde gick ner till sjön, i hopp om att finna en oas i trafikmyllret. Och blev besvikna. Nu ser jag en lätt dimma över dess pseudolugna vatten där sköldpaddor lurar. Och hur fint templet i södra änden av sjön är.

Family Hotel är ett skönt ställe att komma till. Där känner de mig, jag behöver inte anstränga mig för att göra ett gott intryck. Jag skämtar med dem och dem med mig. Allt är som det alltid har varit, även om brorsorna Tuan och Giap är utbytta mot Binhs något läskiga blodsbrorsa Sun, som i Tuans frånvaro blivit uppgraderad till chaufför, och en annan tjomme. Thu är sedan länge gift i södra Vietnam, Dalat, och hennes tvillingsyster Hien gifte sig för en vecka sedan i hennes countryside. När jag frågade vem hon gifte sig med, för jag antar att det inte var hennes Hanoianske pojkvän som jag träffade senast jag var här, fick jag inget svar. Men underbara em Nga är kvar. Lillasyster Nga. Som får ta större och större ansvar på hotellet och samtidigt ska klara av universitetsstudier. Jag oroar mig för henne och jag gläds över att få vara henne nära. Till sin hjälp har hon Huongs syster och sin kusins syster. Hur nu hennes kusins syster inte är hennes egen kusin orkade jag inte sätta mig in i.

Jag drack öl med hustrumisshandlaren och tvingades inse att han, trots att han slår sin fru, ändå är en människa jag tycker om. Duc Anh mindes mina presenter från föregående dag och försökte hålla sig på min goda sida. Maken till söt unge alltså. Anna, Phuong Anh, var något mer reserverad men i hur hon tittade på mig vill jag tro att hon minns mig i alla fall litegrann. När jag ser hur fin Binh är med sina barn smälter mitt hjärta ytterligare. Jag vill tycka illa om honom men jag kan inte. Självklart tycker jag inte bara bra om honom, och är reserverad mot honom utan att vara otrevlig. Men jag tvingas inse att människor kanske inte bara är rakt igenom goda eller rakt igenom onda. När jag tackar för middagen, som som vanligt serverades en bra bit efter sju, säger mamma Huong: We are family Malin, you dont thank me for dinner, ok?

Jag är glad att ha en oas, ett sorts hem att åka till som är närmare än det svenska hemmet, men det är ganska skönt att kunna åka därifrån bakom Binh på moppen också.