Vietnam 67: Ännu ett bröllop
Just när man trodde att man hade börjat förstå sig på det här med vietnamesiska bröllop. Att de går av stapeln under the wedding season, att de är över på en timme eller så, att en del kommer uppklädda till tusen i glittrande Ao Dai medan andra kommer i mjukisbyxor, att det mest handlar om att äta lunch medan det någonstans i bakgrunden pågår utbytande av vigselringar, bröllopsmarsch och skärande av bröllopstårta som ingen äter, att man innan man kommer in i lokalen får lämna ett kuvert med pengar till brudparet i en stor låda, att kuverten ska vara vanliga vita sådana - och inte färgglada med tillhörande kort i osv.
Så skulle jag på mitt första countryside-bröllop. Tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att bära min Ao Dai igen, men det skulle tydligen vara för mycket för countryside - sådant gör man bara i stan. Tänkte att bröllopet var på lördagen, men blev väckt på fredagen av en stressad chaperone som hade bråttom bråttom iväg klockan sju på morgonen. Men bröllopet är ju imorgon, försökte jag. Åh, du förstår inte, det roliga är ju idag, imorgon är det tråkigt. Vi åker dit så får du se. Jag förstod inte riktigt vilket ben jag skulle stå på, när bröllopet egentligen skulle gå av stapeln, men framförallt visste jag inte vad jag skulle ha på mig. Så jag frågade honom om råd, och självklart ville han visa upp mig för sina vänner och bekanta i min finaste klänning. Följdaktligen stod jag några timmar senare i klackeskor och spetsklänning på countryside medan de andra sprang omkring i sina pyjamasar och satte upp bröllopstältet.
Nåväl, där stod jag i min spetsklänning och kände mig fånigare än någonsin. Det är liksom nog svårt att få vara en i gemenskapen och hjälpa till ute på countryside när man inte delar något gemensamt språk. Har man klackeskor och spetsklänning i en lervälling blir det inte lättare. Men jag fick erbjudande om att sova istället, förstås.
Den första dagen gick mest åt till att ordna med förberedelserna inför bröllopet. Och att brudgummens kompisar skulle samlas och dricka thé och risvin, inte nödvändigtvis med brudgummen men i hans hem. Folk ur den blivande makens familj gick lite fram och tillbaka, plockade med något här och något annat där. Sex farbröder stod hukade runt en gammal dörr som fick agera skärbräda när de slaktade en hel gris. Ibland flög någon köttbit av dörren och ner i leran, men den plockades snabbt tillbaka upp på "skärbrädan" igen. Utan att torkas av, givetvis. Mest dracks det thé. Grannar kom och gick och några bekanta kom med en bil långväga ifrån. De drack thé när de kom, sedan gick de och vilade middag förstås. När grisen var färdigslaktad dukades det upp till middag. Allt get göttaste från grisen; tarmarna och levern och blodkaka och svålet. Tänk att det ska vara lättare att äta skalbaggar än tarmar.
Framåt kvällningen kom en farbror och spelade något slags live-karaoke på en keyboard. Jag ombads sjunga men fegade ur när han inte kunde kompa någon engelsk sång. Tältet var fullt med folk; det var äldre män, yngre män och pojkar. Någon enstaka kvinna och flicka som satt på sidan av. Och så den där blonda, hon som ser ut som en kvinna men beter sig som en man i sitt thé- och vindrickande, mitt i smeten av män.
På själva bröllopsdagen var det lika brått iväg klockan sju på morgonen. Och jag återanvände min spetsklänning. Nu hade ännu fler bekanta kommit långväga ifrån och i varje säng låg det ett gäng och sov. Vi drack ännu mer thé och blivande makens familj fortsatte förberedelserna, men fortfarande var jag den enda som var riktigt finklädd. Framåt halv elva dukades det upp till lunch, och jag tyckte att det var märkligt att blivande makens familj fortfarande sprang omkring i sina pyjamasar, nu skulle det väl ändå bli bröllop? Till bords satt blivande maken, fortfarande i mjukisbyxor och t-shirt och drack risvin med sina bordsgrannar. Jag förstod att jag fortfarande inte hade förstått. Och ännu mindre förstod jag när gästerna efter lunchen tackade för sig och gick hem igen och han började prata om att åka tillbaka till Hanoi. Nu när brudgummen, vinrosig om kinderna och med något ostadig gång, hade svidat om till kostym och hans mamma hade fått på sig en Ao Dai.
Så kom det sig att vi, tillsammans med kanske hälften av de andra gästerna, hade åkt ifrån bröllopsfesten innan bröllopet ens hade ägt rum. Ju längre jag stannar i detta landet, desto bättre förstår jag att jag kanske aldrig kommer att förstå fullt ut.
Så skulle jag på mitt första countryside-bröllop. Tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att bära min Ao Dai igen, men det skulle tydligen vara för mycket för countryside - sådant gör man bara i stan. Tänkte att bröllopet var på lördagen, men blev väckt på fredagen av en stressad chaperone som hade bråttom bråttom iväg klockan sju på morgonen. Men bröllopet är ju imorgon, försökte jag. Åh, du förstår inte, det roliga är ju idag, imorgon är det tråkigt. Vi åker dit så får du se. Jag förstod inte riktigt vilket ben jag skulle stå på, när bröllopet egentligen skulle gå av stapeln, men framförallt visste jag inte vad jag skulle ha på mig. Så jag frågade honom om råd, och självklart ville han visa upp mig för sina vänner och bekanta i min finaste klänning. Följdaktligen stod jag några timmar senare i klackeskor och spetsklänning på countryside medan de andra sprang omkring i sina pyjamasar och satte upp bröllopstältet.
Nåväl, där stod jag i min spetsklänning och kände mig fånigare än någonsin. Det är liksom nog svårt att få vara en i gemenskapen och hjälpa till ute på countryside när man inte delar något gemensamt språk. Har man klackeskor och spetsklänning i en lervälling blir det inte lättare. Men jag fick erbjudande om att sova istället, förstås.
Den första dagen gick mest åt till att ordna med förberedelserna inför bröllopet. Och att brudgummens kompisar skulle samlas och dricka thé och risvin, inte nödvändigtvis med brudgummen men i hans hem. Folk ur den blivande makens familj gick lite fram och tillbaka, plockade med något här och något annat där. Sex farbröder stod hukade runt en gammal dörr som fick agera skärbräda när de slaktade en hel gris. Ibland flög någon köttbit av dörren och ner i leran, men den plockades snabbt tillbaka upp på "skärbrädan" igen. Utan att torkas av, givetvis. Mest dracks det thé. Grannar kom och gick och några bekanta kom med en bil långväga ifrån. De drack thé när de kom, sedan gick de och vilade middag förstås. När grisen var färdigslaktad dukades det upp till middag. Allt get göttaste från grisen; tarmarna och levern och blodkaka och svålet. Tänk att det ska vara lättare att äta skalbaggar än tarmar.
Framåt kvällningen kom en farbror och spelade något slags live-karaoke på en keyboard. Jag ombads sjunga men fegade ur när han inte kunde kompa någon engelsk sång. Tältet var fullt med folk; det var äldre män, yngre män och pojkar. Någon enstaka kvinna och flicka som satt på sidan av. Och så den där blonda, hon som ser ut som en kvinna men beter sig som en man i sitt thé- och vindrickande, mitt i smeten av män.
På själva bröllopsdagen var det lika brått iväg klockan sju på morgonen. Och jag återanvände min spetsklänning. Nu hade ännu fler bekanta kommit långväga ifrån och i varje säng låg det ett gäng och sov. Vi drack ännu mer thé och blivande makens familj fortsatte förberedelserna, men fortfarande var jag den enda som var riktigt finklädd. Framåt halv elva dukades det upp till lunch, och jag tyckte att det var märkligt att blivande makens familj fortfarande sprang omkring i sina pyjamasar, nu skulle det väl ändå bli bröllop? Till bords satt blivande maken, fortfarande i mjukisbyxor och t-shirt och drack risvin med sina bordsgrannar. Jag förstod att jag fortfarande inte hade förstått. Och ännu mindre förstod jag när gästerna efter lunchen tackade för sig och gick hem igen och han började prata om att åka tillbaka till Hanoi. Nu när brudgummen, vinrosig om kinderna och med något ostadig gång, hade svidat om till kostym och hans mamma hade fått på sig en Ao Dai.
Så kom det sig att vi, tillsammans med kanske hälften av de andra gästerna, hade åkt ifrån bröllopsfesten innan bröllopet ens hade ägt rum. Ju längre jag stannar i detta landet, desto bättre förstår jag att jag kanske aldrig kommer att förstå fullt ut.
Kommentarer
Trackback
