Vietnam 80: En torsdag

Jag tog en promenad på övertrafikerade, förorenade gator till Indira Gandhi-parken. Det var rusningstrafik och gatorna svämmade över av bilar och moppar så till den grad att trottoarerna flödade inte av bara parkerade moppar utan även sådana i rörelse som jag fick väja för. Även om läpparna innan jag kom fram till parken var fulla av sot och grus, tänk att jag aldrig lär mig att inte lypsyla strax innan jag går ut, kunde jag njuta av solnedgången över vattnet och skyskraporna. Eftermiddagarna kan vara den bästa tiden på dagen i Hanoi. Folk färdas till parker, trottoarer och andra öppna ytor för att utföra all möjlig slags motion. Bolla med fjäderboll, aerobics i grupp, promenera, springa, tai chia, spela fotboll eller badminton... Det är fint att se. Och idag kunde jag njuta av det mer än på länge. Jag tror det har något att göra med att vi äntligen lämnade in luntan med papper till ambassaden idag. Nu ligger den i deras händer, finns inget mer vi kan göra.

Medan jag promenerade runt sjön gick mina funderingar, som vanligt, kring vad jag skulle äta till middag och var jag skulle äta det. Kände för en fräsch sallad efter min motionsrunda, men det är inget man kan beställa på närmaste trottoarhak direkt. Det här med att äta alltför mycket råa grönsaker är ingenting för vietnameserna. Alltså skulle jag behöva söka upp närmaste västerländska restaurang och hosta upp 40-60 spänn för en sallad och det går ju inte riktigt för sig, speciellt med tanke på att jag hostade upp 40 spänn för min falafelrulle och cola till lunch. Men med min nyfunna energi kläckte jag snart den goda idén att ta vägen förbi marknaden på vägen hem och plocka ihop min egna sallad. Jag har måhända inget kök, men jag har ju i alla fall en kniv, ett uppläggningsfat och teskedar att äta med. Jag gick till marknaden och köpte två tomater, två morötter, en gurka och en lök. För detta betalade jag 1,50 kronor. Vid grinden till universitetet stod en man med ett gäng avokados på sin cykel. Perfekt för min sallad tänkte jag och började klämma loss. Men så var det priset. 6 spänn skulle han ha för en endaste avokado och trots mina bästa prutarknep vek han inte ner sig. Tror ni jag blev lurad eller?

Tidigare kunde jag bli heligt förbannad när jag kände att jag betalade för mycket för någonting. Försökte förklara att jag inte är någon turist, att jag vet vad saker ska kosta, så ge mig rätt pris. Jag tog det personligt, ooooouuooh, jag vill ju va som duuuu... Jag vill ju vara en vietnames. Tills jag insåg att de gör precis likadant mot varandra. Relativt ofta dricker vi öl på ölstället vägg i vägg med hotellet. Varje gång vi får notan räknar mina vänner noggrannt den för att se till att det blivit rätt och inte helt sällan har de försökt lägga till nån öl eller påse nötter för att vinna några 50-öringar. Detta är alltså de som har ölstället vägg i vägg med hotellet. Som de varje dag hejar och skämtar med. Som försöker luras. Det är enna annorlunda.

I hissen på väg upp till rummet fick jag sällskap av hotellets föreståndarinna chi Thuc. Hon tittade nyfiket i mina påsar men blev orolig när det bara var råa grönsaker, det är inte bra för din mage, menade hon. Åh, min mage klarar det, hävdade jag, och förklarade att jag i Sverige nästan bara äter grönsaker. Mhmm sa hon och klev av på tredje våningen. Nu är det jag som sitter och bloggar med magknip. Tänk att de alltid har rätt, de däringa vietnameserna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0