Vietnam 83: hit och dit och fram och tillbaka men ändå står vi och stampar på ruta ett

I måndags var vi pappershanterarbranschen igen. Åh som jag hatar pappershanterarbranschen! Ambassaden ville ha in ytterligare papper som jag inte förstod vad det var riktigt, men som han åkte dit med. En familjebok med moders, faders, bröders, systrars och syskonbarns födelsedata och personuppgifter. Var ju bara det att det återigen skulle översättas till engelska och verifieras av utlandsministeriet. Jag grät när han ringde från ambassaden med stressad röst: Malin, paper not ok, you go to 197 Ba Trieu och med tårarna strilande nedför kinderna styrde jag ut moppen i papperskaoset igen.

Det är fram och tillbaka mellan kontor och ministerier och det sliter på mig på ett sätt jag inte ens själv förstår. Jag går med nerverna utanpå kläderna, eller hur är det man säger. Och jag önskar att jag just nu hade ett mindre kognitivt krävande jobb. Typ lasta tegelstenar på varandra i en hög, eller ge injektioner på löpande band som vietnamesiska sjuksköterskor. Det skulle jag kanske klara av just nu. Men att tänka, att analysera min data, det är så svårt just nu. Tankarna bara vandrar iväg. Så jag gör inte mycket alls. Jag äter och sover. Tittar på tv och film. Hänger på Internet. Det är inte hur jag hade tänkt mig mina sista veckor i Vietnam, men nu är det som det är. Jag orkar ingenting förrän jag har ett svar i mitt öra. Förrän jag vet om jag ska bo ensam på Erik Kuus i sommar eller om min underbaraste ska få vara där med mig. Och jag vill inte på något sätt jämställa det med att vara asylsökande, vi pratar inte om ett land i krig eller kris, men jag kan få en liten förståelse för hur hemskt det är att gå och vänta på besked. Jag kan knappt fungera i väntan på detta besked, hur ska det då inte vara att vänta på besked om man ska få stanna eller bli skickad tillbaka?

Om en kvart åker jag till utlandsministeriet, förhoppningsvis för sista gången. Men det trodde jag förra gången också. Om hämtandet av papprena går någorlunda fort kanske jag/vi hinner till ambassaden innan den stänger klockan elva också. Och förhoppningsvis är det sista pappret därmed inlämnat. Och bara väntan kvarstår.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0