A partner in crime

Jag köper en påse godis per vecka. Varje lördageftermiddag knallar jag iväg till ICA Kvantum för att inhandla en efterlängtad påse lösgodis. Ofta har jag just inte så mycket mer jag behöver handla, men brukar ändå vara noga med att ta med en ICA-kasse hemifrån för att inte behöva öppet gå och skylta med att jag är så icke-vuxen att jag går i enkom till ICA för att köpa lördagsgodis.


Redan på vägen dit brukar snålvattnet börja rinna till i munnen av tankarna på gelejordgubbar, Marianne och sötlakrits. När jag står där och plockar får jag allvarligt lägga band på mig för att inte lassa in lite i munnen istället för påsen. Och när jag har passerat kassan försöker jag alltid motverka det, men innan jag vet ordet av det har handen letat sig in i påsen och upp i munnen med en sötsak. Som jag skäms då. Hej odisciplin. Jag känner mig som en svag människa som inte kan hålla mig mot de elaka sockermonstren längre än utanför kassan. Och alla kan se, alla ser vilken svag människa jag är.

Idag, när handen raskt uppsökte påsen efter att kassan var passerad, hördes ett omisskänligt pys följt av ett plopp. En medelålders man öppnade en burk öl som just slagits in av kassören. Jag log.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0