Ordbajseri

Jag håller på att lära känna mina nya arbetskamrater. De är som folk är mest. Vissa är ambitiösa, andra slöa. Vissa är duktiga, andra är... mindre duktiga. En del är paragrafryttare och andra är mer laidback. Egentligen skiljer de sig nog inte särskilt mycket från mina tidigare arbetskamrater. De är som folk är mest helt enkelt. Ändå känns det så naturligt att vara med dem, att arbeta med dem. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Om det är att alla accepterar att jag är ny och bortkommen och slår undan mina rädslor med ett "he orn sä, nog lär du dig du också". Men så har väl mina tidigare kollegor varit också, till viss del i alla fall. Men jag känner mig som hemma med dem, känner att jag är som dem på ett sätt som jag inte kan säga att jag upplevt med mina kollegor i Göteborg. Jag känner mig mer på samma nivå, jag förstår mig på dem. Samtidigt kan jag ju inte säga att jag inte har förstått mig på mina kollegor i Göteborg, jag har ju trivts jättebra med dem.

Så kanske handlar det inte om dem? Kanske handlar det om mig. Att jag känner att jag kan slappna av. Att jag är bland mina jämlikar, among my peers. Att jag kommit hem.