Ordbajseri

Idag skulle jag hämta ner en patient med tre initialer och ett födelseår från intensivvårdsavdelningen ned till oss där han ska dö. Återstår ingen mer behandling, nu är det bara god omvårdnad och förhoppningsvis ett snabbt slut som gäller. På väg in i rummet möter jag de anhöriga, varav en är en bekant till mig. Som jag absolut inte hade trott att jag skulle möta i detta sammanhang.

Och vad mycket svårare det blev helt plötsligt. Det är ju en riktig människa som ska dö. Som har en historia, har riktiga människor till anhöriga. Som fått en dotter, som nu ska se sin pappa dö. Jag såg min bekants lidande i hela hennes uppenbarelse och det fick mig att behöva blinka bort tårarna och försöka uppträda professionellt, vad det nu är.

När det är en människa man aldrig sett vara frisk så är det så mycket lättare att se dem dö. I mina ögon, som jag känner dem, har de ju då alltid varit nära att dö eller åtminstone ganska så sjuka. Men den här mannen, han har någon gång varit frisk. Någon gång har han kanske varit som min pappa och kunnat allt och fixat allt för sin dotter. Och nu står hon vid hans sida och ser honom tyna bort.

Det är såna här situationer som får mig att älska mitt jobb och samtidigt tycka att det är förbannat svårt.