Vietnam 50: Med en fot i vardera värld
Jag vill ju som vara en vietnames. När jag hade lämnat av mor och far vid säkerhetskontrollen på Noi Bai och tog lokalbussen tillbaka in till stan var det riktigt så att det spratt i kroppen på mig av lycka för att äntligen vara tillbaka i vietnamesvärlden efter två veckor av taxiåkande och sightseeande.
Jag vill vara som dem, jag vill vara en av dem och ibland blir jag uppriktigt sur om jag blir tagen för en turist. När folk blir förvånade över att jag kan prata lite vietnamesiska eller anmärker på att jag äter så bra med pinnar blir jag stött. Klart jag kan, jag är ju vietnames, syns det inte på mig?
Men hur jag än försöker så blir mina ögon inte sneda eller mitt vietnamesuttal helt perfekt. Jag jobbar inte lika hårt som dem, jag lever inte under samma villkor. Jag kör moppe som viken vietnames som helst, men jag har ett uppvärmt eller luftkonditionerat hotellrum att komma hem till på kvällen. Jag älskar, verkligen älskar, att vara här - men skulle saker börja gå haywire har jag alltid möjligheten att åka hem till trygga, rika Sverige. Jag äter Pho till frukost och ris till lunch för några tusenlappar, men kan utan att behöva fundera splurga till på en pizza för 150 000. Eller unna mig en weekend i Hoi An om lusten faller på.
I ett försök att leva närmare vietnameserna, och med en vilja att betala tillbaka för alla otaliga middagar och hjälp med visum och moppe och emotionellt stöd och ett home away from home, har jag de senaste dagarna tagit tillfället i akt att jobba igen lite av min upplevda skuld till Huong och Binh på Family Hotel när de skickat mesta personalen hem till sina familjer på landet och själva slitit med barn och fullbelagt hotell. Och som jag har jobbat! Lagat frukost och diskat och till och med kört bilen en vända till flygplatsen och tagit hand om ungar och skickat iväg turister på bussar hit och dit.
Framförallt detta med att inte få sova. Att börja krypa till kojs på stengolvet i receptionen vid tiotiden på kvällen, börja komma sig till ro just som en turist knackar på utanför och vill in. Lägga sig igen och knappt somna innan Huong ringer och vill ha upp en termos varmt vatten till rummet. Ligga på golvet och lyssna till råttorna som gräver runt en meter ifrån ens huvud. Till slut somna av utmattning och vakna av att någon bråkar vilt. Först bli rädd men sedan förstå att det kommer utifrån gatan och inte från något av rummen. Vid halvfyratiden bli väckt av att Son startar moppen utanför dörren och kör iväg mot tågstationen för att möta anländande turister från Sapa. Slumra om en halvtimme innan Son ringer och meddelar hur många turister han lyckats ragga upp, klä på sig någorlunda och möta upp taxibilarna. Visa turisterna till sina rum och kanske bråka lite om priset med nån obstinat, snål fransman. Om man har tur lyckas somna om en timme innan det är dags att börja göra frukost till turisterna som ska iväg tidigt på morgonen.
Efter bara tre dagar är jag helt snurrig i skallen. Och har än mer förståelse för att jag ibland måste halvskrika och ruska i lillasyster Nga för att få henne att vakna när hon sover. Då har jag ändå inte jobbat lika hårt som hon gör, varje dag, året runt.
Jag vill vara som dem, jag vill vara en av dem och ibland blir jag uppriktigt sur om jag blir tagen för en turist. När folk blir förvånade över att jag kan prata lite vietnamesiska eller anmärker på att jag äter så bra med pinnar blir jag stött. Klart jag kan, jag är ju vietnames, syns det inte på mig?
Men hur jag än försöker så blir mina ögon inte sneda eller mitt vietnamesuttal helt perfekt. Jag jobbar inte lika hårt som dem, jag lever inte under samma villkor. Jag kör moppe som viken vietnames som helst, men jag har ett uppvärmt eller luftkonditionerat hotellrum att komma hem till på kvällen. Jag älskar, verkligen älskar, att vara här - men skulle saker börja gå haywire har jag alltid möjligheten att åka hem till trygga, rika Sverige. Jag äter Pho till frukost och ris till lunch för några tusenlappar, men kan utan att behöva fundera splurga till på en pizza för 150 000. Eller unna mig en weekend i Hoi An om lusten faller på.
I ett försök att leva närmare vietnameserna, och med en vilja att betala tillbaka för alla otaliga middagar och hjälp med visum och moppe och emotionellt stöd och ett home away from home, har jag de senaste dagarna tagit tillfället i akt att jobba igen lite av min upplevda skuld till Huong och Binh på Family Hotel när de skickat mesta personalen hem till sina familjer på landet och själva slitit med barn och fullbelagt hotell. Och som jag har jobbat! Lagat frukost och diskat och till och med kört bilen en vända till flygplatsen och tagit hand om ungar och skickat iväg turister på bussar hit och dit.
Framförallt detta med att inte få sova. Att börja krypa till kojs på stengolvet i receptionen vid tiotiden på kvällen, börja komma sig till ro just som en turist knackar på utanför och vill in. Lägga sig igen och knappt somna innan Huong ringer och vill ha upp en termos varmt vatten till rummet. Ligga på golvet och lyssna till råttorna som gräver runt en meter ifrån ens huvud. Till slut somna av utmattning och vakna av att någon bråkar vilt. Först bli rädd men sedan förstå att det kommer utifrån gatan och inte från något av rummen. Vid halvfyratiden bli väckt av att Son startar moppen utanför dörren och kör iväg mot tågstationen för att möta anländande turister från Sapa. Slumra om en halvtimme innan Son ringer och meddelar hur många turister han lyckats ragga upp, klä på sig någorlunda och möta upp taxibilarna. Visa turisterna till sina rum och kanske bråka lite om priset med nån obstinat, snål fransman. Om man har tur lyckas somna om en timme innan det är dags att börja göra frukost till turisterna som ska iväg tidigt på morgonen.
Efter bara tre dagar är jag helt snurrig i skallen. Och har än mer förståelse för att jag ibland måste halvskrika och ruska i lillasyster Nga för att få henne att vakna när hon sover. Då har jag ändå inte jobbat lika hårt som hon gör, varje dag, året runt.
Kommentarer
Trackback
