Bägaren som rinner över

Inte helt sällan vårdar vi asylsökande på avdelningen. De berör mig. De berör mig något enormt. I deras anamneser finns ofta uppgifter om flera års resande för att komma hit, resor som gått via fängelser, flyktingläger och tortyr. Och fortfarande är de inte i trygg hamn.

Idag har min kollega bråkat med migrationsverket om att vi ska få vårda klart en patient för hans tuberkulos innan han blir avvisad till ett av europas rövhål för asylsökande: Italien. Och jag satt vid min dator och lät tårarna rinna nedför kinderna medan jag lyssnade på samtalet.

Jag blir så ledsen. Vill bara hjälpa alla. Varför kan vi inte bara hjälpa alla? Vi har ju så gott om plats?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0