Ordbajseri

Jag vaknar inte längre med sorg i maggropen över ännu en dag ifrån honom. Jag kan titta på fotona av honom utan att gråta. Jag känner doften från hans hårgelé men vet att han inte ligger brevid mig i sängen. Jag vänjer mig. Jag har vant mig vid alla vardagliga saker som påminner mig om honom så att de inte längre gör lika ont.

Sedan dyker något upp som ett knytnävsslag i magen. Ett vietnamesiskt namn på en dörr i en trappuppgång. En vietnamesisk restaurang på Google när jag letar recept på panerad kycklingfilé. Och det brister för mig, tårarna väller fram och det gör så jävla ont ont ont. Att inte just vi, som älskar varann så, får vara tillsammans. Jag hatar det jävla Schengenhelvetet.