Ordbajseri

När jag försöker förklara för honom alla sätt han inte skulle gilla Sverige på låter vi som ett gäng köldskadade, barbariska eremiter. Vi går till jobbet, eller kanske åker vi buss med så lite kontakt med våra medmänniskor som möjligt. Kanske slänger vi av eventuella ungar på dagis efter vägen. Vi äter lunch var och en på jobbet, alla ur sin egna lunchlåda. Har någon glömt lunchlåda, ja då får han väl springa iväg och köpa sig nåt att äta då. Inte att jag ska dela med mig ur min. Helst vill vi ha en tidning framför oss medan vi äter så att vi ytterligare kan skärma av oss från människorna omkring oss, och få lite "egentid!". För egentiden, den är viktig. Den måste man ha även om man är mitt i karriären och med huset fullt av ungar. Konstigt att något som inte ens existerar i det ena landet kan vara så viktigt i det andra landet. När klockan slår fyra knappar vi igång ipoden och skyndar oss hem, förbi alla de där människorna som bara står i vägen för oss och hem till ensamheten. Där det väntas middag och tv-tittande innan sänggående, för en likadan morgondag.

Han förstår rakt inte vad jag säger. Han lyssnar ivrigt när jag berättar om kulturen jag kommer ifrån, men han förstår inte vad jag säger. För honom är ju Sverige de rika landet, där alla automatiskt är lyckliga.

Så jag försöker förklara allt han skulle sakna. Att gå på cafe flera gånger i veckan, kanske flera gånger om dagen. Att ta en iskaffe på trottoaren och titta på trafiken. Det är det för kallt och för dyrt för i Sverige. Att ta moppen ner till sjön och sitta och titta ut över vattnet, äta lite solrosfrön och försiktigt hålla om. Det finns bra många sjöar i Sverige, men ingen som Hoan Kiem eller Ho Tay. Att ha hela sin familj nära, hela tiden. Att ha barnen i huset hela dagen, med de äldre som barnvakter. Utan dagis och ålderdomshem. Att spontant börja prata med den som sitter brevid på bussen eller kör moppen brevid dig i trafikstockningen. Att äta tillsammans, alla i hushållet tillsammans och dela på maten. I Sverige kommer ingen att lägga ett kycklinghuvud på din tallrik när du redan är mätt. I Sverige äter vi det som finns på vår egna tallrik och försöker bry oss så lite som möjligt om det som finns på andras tallrikar.

Men det är mycket för honom att ta in, svårt att förstå när jag så brutalt beskriver det mest individualistiska i den individualistiska kulturen.

Så jag tar till vårt mantra, vår standardfras: Sweden and Viet Nam, not same-same. I Vietnam möts jag som utlänning av nyfikenhet och glädje. Folk undrar vad jag gör här och är glada att få ta emot mig i deras land och hem. Du vet ju hur det är när jag möter nya människor. Alla blir glada i mitt blonda hår och mina ljusa ögon. Och alla vill bjuda på thé och ta i hand. I Sverige, not same-same. I Sverige kommer för det första alla inte att se att du är utlänning. I Sverige finns många människor som är svarta och gula och bruna. Ingen kommer att vara nyfiken på dig, ingen kommer kasta sig över dig och vilja veta mer om dig. Du får vara glad om de ens accepterar att du har kommit till deras land. En del kanske kommer att vara arga och dumma mot dig. Jag hoppas verkligen inte att det ska hända, men jag säger bara att det kan hända.

Ett sorgset skimmer lägger sig över hans vackra ögon när jag beskriver det fulaste i min kultur och jag ångrar mig snabbt. Försöker gottgöra med ett försiktigt stryk över hans hand, diskret så att ingen annan på cafét kan se. Glädjen vaknar i hans ögon igen och han säger: "bara jag får vara med dig, så vet jag att jag kommer att vara lycklig".