Vietnam 64: Vidare vietnamesiska observationer

Observerar vietnameser är som det jag gör mest hela dagarna nuförtiden. Och det räcker gott och väl. Ni skulle bara veta hur slut man bli i huvudet av att titta på en fem minuters konversation och försöka komma ihåg allt som sades och gjordes. Det är ett hårt liv.

Men på tal om det här med att alla vietnameser delar sängar med alla så gjorde jag två roliga observationer på avdelningen häromdagen som faller utanför ramarna för min forskning. Det skulle tas blodprov på en poliklinisk patient, det vill säga en patient som inte var inneliggande utan bara kom till avdelningen för detta blodprov. Dessa brukar vanligtvis tas vid skrivbordet i rummet där vi observerar, men just denna sjuksköterska gillade tydligen inte det utan ville ha patienterna liggande när det skulle tas blodprov.

I rummet finns tolv sänger som står uppställda brevid varandra utefter väggarna. Alla sängar var fulla, utom en, vars patient hade gått iväg på toaletten. Klart som korvspad att sjuksköterskan och den polikliniska patienten hi-jackar hennes säng! Patienten som besitter sängen kommer åter från toaletten mitt i blodprovtagningen, när den polikliniska patienten ligger med sina fötter på hennes huvudkudde, för att sjuksköterskan ska få en bra arbetsställning. Förstå vad den svenska patient som kom tillbaka från toaletten och finner en annan patients fötter på sin huvudkudde skulle bli förvånad och, tror jag, även arg! Men inte den vietnamesiska patienten inte. Hon står lugnt och väntar på att de ska bli klara så hon kan ta sin säng i besittning igen. Det drar dock ut på tiden eftersom den polikliniska patienten är svårstucken, så tillslut kryper hon helt sonika till sängs med den polikliniska patienten. Så ligger de där och skedar tills blodprovet är taget. 

Den andra observationen är snarlik. En annan poliklinisk patient ska lämna blodprov. Men nu är alla sängar upptagna. Och sjuksköterskan vill ju som sagt inte ta blodprov vid skrivbordet. I sängen närmast sitter en man upp och pratar i mobilen. Utan att fråga om lov eller säga någonting alls till den mobilpratande patienten kryper den polikliniska patienten upp bakom hans rygg och lägger sig till rätta brevid honom.

Störtskönt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0