Ordbajseri

Det värsta som kunde hända med visumansökan hände. De bedömde vår relation som för oseriös för att han skulle få komma och hälsa på mig i tre månader. Det är ett sånt jävla hemskt faktum att ställas inför när jag aldrig tidigare älskat som jag gör nu och när jag vet att han älskar mig lika mycket tillbaka. Men så sitter det någon byråkrat bakom ett skrivbord och tycker att vi är för oseriösa. JAG GÅR SÖNDER!

Och han förstår inte, han ber mig förklara om och om igen. Varför vill inte Sverige att han ska komma dit? Varför tror Sverige att han är en "ugly person"? Varför är det så svårt för honom att komma till Sverige när det är så lätt för mig att komma till Vietnam? Varför kan folk från Japan och Korea åka till Sverige, han har ju sett i deras pass att de har haft visum dit? Jag går i bitar när han frågar. Jag förösker förklara att det inte är alla människor i Sverige som inte vill ha dit honom, att det är ambassaden som är dumma i hela huvudet.

Vi somnade krampaktigt kramandes varandra i eftermiddags och jag vaknade med en ren lyckokänsla i kroppen av att få vakna i armarna på den jag älskar. Tills verkligheten hann ikapp mig och jag återigen behövde inse att jag om fem dagar måste lämna honom på obestämbar tid. Från ren lycka till ren sorg på en sekund.

Jag hatar jävla Schengenhelvetet!

Vi har lagt in en överklagan och försökt övertyga dem om äktheten och seriositeten i vår kärlek, men det är som att prata med en stenmur. Det finns regler och paragrafer från Migrationsverket som de har att följa och i deras mall passar inte vi in. Så vi förbreder oss på att vara ifrån varandra i minst tre och en halv månad, när min anställning på Östra går ut. Hur tar man igen tre månaders frånvaro på fem dagar?

Jag vill bara kasta en stor tung sten i huvudet på Schengen, Migrationsverket och Svenska ambassaden. Fatta att han älskar mig och jag älskar honom, han kommer inte att rymma iväg om ni släpper in honom i landet. Vi låser in honom i min lägenhet om ni vill, vi vill ju bara vara tillsammans.

Han fick sluta på sitt jobb för att det blev för många ärenden att springa till ambassader och ministerier och översättningsbyråer. Vi trodde ju ändå att ansökan skulle gå igenom, vi har ett äkta förhållande och med hjälp av mina bankkonton kunde vi uppvisa likvida medel. Så att han skulle gå arbetslös på countryside i några veckor innan avresa kändes som en kostnad vi kunde ta. Att leva på countryside är billigt. Men nu står han utan jobb och utan visum. Och om fem dagar utan flickvän.

Jag går sönder, jag klarar inte av att lämna honom!