Tillbaka på mammas gata
- Förlåt mamma, du vet att jag bara menar det bildligt -
Vart man än kommer och vart man än går i Hanoi så byggs det hus. Vårt temporära hem på Viet Fun Hotel ligger på fjärde våningen. Till höger om mig har jag ett husbygge och till vänster om mig har jag ett annat husbygge. Jag vaknar med andra ord rätt tidigt här. Efter att ha skickat iväg tretton mail med förfrågningar på diverse överprisade lägenheter runt om i stada åt jag min nudelsoppa och tog bussen dit jag haft en stark dragning sedan jag återvände till Hanoi; Dai Hoc Y, Hanoi Medical University förstås.
Och det var, om inte som att komma hem, så i alla fall att komma tillbaka till ett ställe man känner igen väldigt väldigt väl. Där man har så många minnen ifrån. Och det mesta var sig likt. Samma moppetaxichaufförer liggande på sina moppar i sina vanliga hörn. De log och skrattade till när de såg mig komma, men visste bättre än att försöka bjuda på denna brud en xe om. Kvartersrestaurangen hade äntligen färdigställt sin ombyggnation och såg riktigt mysig ut. Co Vinh, faster Vinh, vinkade glatt från andra sidan gatan när hon såg mig traska förbi. Självklart kastade jag mig ut i mängden moppar, taxis och bussar för att hälsa på min bästaste av bästa nudelsoppa-tanter. Hon hade nu börjat sälja sockerrörsjuice, Mia Da, efter Pho-rushen om mornarna och bjöd mig på ett glas som jag girigt sög i mig i värmen. Det var inte den godaste Mia Da jag har druckit, men det var gott att se Co Vinh igen. Hon satt och klappade mig på handen medan jag sörplade och frågade om mamma och pappa är starka, Bo Me chau co khoe khong?
Jag gick vidare in genom grinden till universitetsområdet och de tedrickande vakterna vinkade och hojtade när jag gick förbi. Knallade in till mitt gamla hem - guest houset - och Anh Trung, storebror Trung, kom genast och mötte med sitt största leende och tog i hand. Chi Thuc, storasyster Chi, bjöd på isté och alla frågade de hur det var med mamma och pappa. Hur länge skulle jag stanna och var bodde jag nu. Självklart skulle jag äta lunch med dem och Anh Trung gick och grillade en sån där platt seg bläckfisk eller vad det är, Muc, till gästens ära. Anh Trung och hans vaktkompisar missar ingen ursäkt att skåla i öl men när vi hade skålat för min återkomst en tionde gång började det vara dags att röra på sig. Du kommer väl snart igen, kommer du och äter med oss ikväll, frågade de.
Jag gick runt hörnet med mitt största leende och när Anh Binh, moppevakten, såg mig ställde han sig upp och klappade i händerna. Jag var minst lika glad att träffa honom. Vi pratade så länge som min vietnamesiska räckte, om min familj och hans familj - jag blev inbjuden på bröllop i hans countryside imorgon, surprise! - om mig och Kiêm, om varför det kostar 6 miljoner för mig att hyra en del i ett hus i Hanoi när det kostar 2 miljoner för en vietnames att hyra ett helt hus, och om var jag letar jobb.
Roligast av allt är att de alla reagerar på att jag blivit så brun. Chau den the! Vad svart du är! säger de. Jag som inte ens är särskilt brun! Visst är jag lite brun, men det är ju ingen stor skillnad. Jag tror inte att nån av er därhemma skulle tycka jag är brunare än gemene svensk så här på sensommaren, men vietnameserna är verkligen oroliga. Du måste hålla dig borta från solen säger de, och hämtar hattar och paraplyer och whatnots som jag absolut måste ta med mig hem.
Vietnamesiskan började sina efter två-tre timmar med mina icke-engelskspråkiga vänner och det började vara dags att ta bussen tillbaka till turistkvarteren. Inte då, jag ska bara väcka Anh Toan så han kan vakta mopparna, så skjutsar jag dig på moppen, insisterade Anh Binh. Nej men det går bra, jag kan ta bussen, det är säkert. Aldrig, jag vill inte att du ska åka buss, nu går jag och väcker Anh Toan. Och så var det med det.
Det är inte mammas gata jag har besökt. Men det är en gata där folk tycker om mig och jag tycker om dem, och framförallt där alla håller ett öga på var jag går, hur jag mår och att jag kommer hem som jag ska. Ett gäng mini-mammor helt enkelt.
Vart man än kommer och vart man än går i Hanoi så byggs det hus. Vårt temporära hem på Viet Fun Hotel ligger på fjärde våningen. Till höger om mig har jag ett husbygge och till vänster om mig har jag ett annat husbygge. Jag vaknar med andra ord rätt tidigt här. Efter att ha skickat iväg tretton mail med förfrågningar på diverse överprisade lägenheter runt om i stada åt jag min nudelsoppa och tog bussen dit jag haft en stark dragning sedan jag återvände till Hanoi; Dai Hoc Y, Hanoi Medical University förstås.
Och det var, om inte som att komma hem, så i alla fall att komma tillbaka till ett ställe man känner igen väldigt väldigt väl. Där man har så många minnen ifrån. Och det mesta var sig likt. Samma moppetaxichaufförer liggande på sina moppar i sina vanliga hörn. De log och skrattade till när de såg mig komma, men visste bättre än att försöka bjuda på denna brud en xe om. Kvartersrestaurangen hade äntligen färdigställt sin ombyggnation och såg riktigt mysig ut. Co Vinh, faster Vinh, vinkade glatt från andra sidan gatan när hon såg mig traska förbi. Självklart kastade jag mig ut i mängden moppar, taxis och bussar för att hälsa på min bästaste av bästa nudelsoppa-tanter. Hon hade nu börjat sälja sockerrörsjuice, Mia Da, efter Pho-rushen om mornarna och bjöd mig på ett glas som jag girigt sög i mig i värmen. Det var inte den godaste Mia Da jag har druckit, men det var gott att se Co Vinh igen. Hon satt och klappade mig på handen medan jag sörplade och frågade om mamma och pappa är starka, Bo Me chau co khoe khong?
Jag gick vidare in genom grinden till universitetsområdet och de tedrickande vakterna vinkade och hojtade när jag gick förbi. Knallade in till mitt gamla hem - guest houset - och Anh Trung, storebror Trung, kom genast och mötte med sitt största leende och tog i hand. Chi Thuc, storasyster Chi, bjöd på isté och alla frågade de hur det var med mamma och pappa. Hur länge skulle jag stanna och var bodde jag nu. Självklart skulle jag äta lunch med dem och Anh Trung gick och grillade en sån där platt seg bläckfisk eller vad det är, Muc, till gästens ära. Anh Trung och hans vaktkompisar missar ingen ursäkt att skåla i öl men när vi hade skålat för min återkomst en tionde gång började det vara dags att röra på sig. Du kommer väl snart igen, kommer du och äter med oss ikväll, frågade de.
Jag gick runt hörnet med mitt största leende och när Anh Binh, moppevakten, såg mig ställde han sig upp och klappade i händerna. Jag var minst lika glad att träffa honom. Vi pratade så länge som min vietnamesiska räckte, om min familj och hans familj - jag blev inbjuden på bröllop i hans countryside imorgon, surprise! - om mig och Kiêm, om varför det kostar 6 miljoner för mig att hyra en del i ett hus i Hanoi när det kostar 2 miljoner för en vietnames att hyra ett helt hus, och om var jag letar jobb.
Roligast av allt är att de alla reagerar på att jag blivit så brun. Chau den the! Vad svart du är! säger de. Jag som inte ens är särskilt brun! Visst är jag lite brun, men det är ju ingen stor skillnad. Jag tror inte att nån av er därhemma skulle tycka jag är brunare än gemene svensk så här på sensommaren, men vietnameserna är verkligen oroliga. Du måste hålla dig borta från solen säger de, och hämtar hattar och paraplyer och whatnots som jag absolut måste ta med mig hem.
Vietnamesiskan började sina efter två-tre timmar med mina icke-engelskspråkiga vänner och det började vara dags att ta bussen tillbaka till turistkvarteren. Inte då, jag ska bara väcka Anh Toan så han kan vakta mopparna, så skjutsar jag dig på moppen, insisterade Anh Binh. Nej men det går bra, jag kan ta bussen, det är säkert. Aldrig, jag vill inte att du ska åka buss, nu går jag och väcker Anh Toan. Och så var det med det.
Det är inte mammas gata jag har besökt. Men det är en gata där folk tycker om mig och jag tycker om dem, och framförallt där alla håller ett öga på var jag går, hur jag mår och att jag kommer hem som jag ska. Ett gäng mini-mammor helt enkelt.
Kommentarer
Trackback
