Tvåsamhet och sånt tjafs
Det är märkligt hur snabbt man vänjer om sig. Vid att inte vara ensam. Vi har bara varit tillsammans i några månader men redan finns det saker jag inte vill göra utan honom. Titta på vissa tv-program, äta viss mat... Det vill jag göra med honom. Att titta på På spåret är inte samma sak om inte han sitter vid min sida. Och att vakna upp ensam känns plötsligt så konstigt och onaturligt, trots att det är vad jag har gjort den absolut största majoriteten av mornar som jag vaknat i mitt liv. Konstigt vad fort man vänjer om sig. Konstigt och läskigt.
Stress och stress
Det finns stress och det finns stress. Jag kan hantera att stressa en hel dag. Att inte gå på toa förrän det är absolut kris och panik. Att inte hinna förmiddagsfika. Att slänga i sig lunchen på stående fot - i bästa fall. Att springa omkring som en idiot i dryga åtta timmar, ständigt med andan i halsen och en lång lista med saker att göra i bakhuvudet. Att jobba över 20-30-40 minuter. Utan ett tack eller uppmuntrande ord från något håll. Jag kan klara av det, om jag bara skulle få känna att jag hade gjort ett bra jobb när jag sen väl går hem. Om jag kunde lägga upp mina svullna ben (måste köpa stödstrumpor, jag vet!) på soffbordet, känna att jag gjort det jag skulle på jobbet och kan släppa det när jag är hemma. Jag kan klara den fysiska stressen, att pressa min kropp och hjärna till det yttersta, bara för en helt vanlig arbetsdag.
Det jag inte klarar av är den psykiska stressen. Att veta att jag inte ger mina patienter en fullgod vård. För att jag inte hinner. Att det finns tusen och en saker jag måste välja att "inte se" för att jag inte har tid att göra någonting åt dem. Att känna att hur länge jag än jobbar över så blir jag inte klar, så kan jag inte vara nöjd med den sjuksköterska jag har varit. Jag klarar inte av det. Det äter på mig. Det tär på mig på jobbet, det tär på mig när jag kommer hem, det tär på mina relationer, det tär på min sömn. Jag har varit färdig sjuksköterska i snart två år och för första gången känner jag att det inte är värt det.
Snälla calici-guden, ta din vinterkräksjuka och försvinn långt härifrån!
Det jag inte klarar av är den psykiska stressen. Att veta att jag inte ger mina patienter en fullgod vård. För att jag inte hinner. Att det finns tusen och en saker jag måste välja att "inte se" för att jag inte har tid att göra någonting åt dem. Att känna att hur länge jag än jobbar över så blir jag inte klar, så kan jag inte vara nöjd med den sjuksköterska jag har varit. Jag klarar inte av det. Det äter på mig. Det tär på mig på jobbet, det tär på mig när jag kommer hem, det tär på mina relationer, det tär på min sömn. Jag har varit färdig sjuksköterska i snart två år och för första gången känner jag att det inte är värt det.
Snälla calici-guden, ta din vinterkräksjuka och försvinn långt härifrån!
