Ordbajseri

Igår var jag på två anställningsintrevjuer. Den första var på SOS International Clinic. Där var jag själv, representerade mig själv i egen hög person utan förkläde och intervjuades av en australiensisk kvinna vid namn Sally. Förutom att jag inte kunde komma på vad framstupa-sidoläge heter på engelska - kan fortfarande inte komma på det - så gick det bra.

Sedan blev jag eskorterad av min vän Ly från Hanoi Medical University till en mindre formell intervju på Benh Vien Viet Phap, det franska sjukhuset i stada. Den gick också bra, tyckte jag, tills Ly på vietnamesiska informerar hon som intervjuar mig att jag redan fått en position på SOS International Clinic. Njase, sa jag och började svettas lite i det väl luftkonditionerade rummet, så är det väl inte riktigt... Jag har ju varit där på intervju, men inget är ju påskrivet ännu... De skulle ringa mina referenser och så...

Självklart var det det vanliga vietnamesiska bluff och båg-spelet som jag återigen inte förstod. När vi gick till hennes moppe sa Ly: Jag sa det där om SOS för att trissa upp din lön, för att de skulle erbjuda dig mer i lön.

Det är så mycket jag inte förstår.

- Förlåt mamma, du vet att jag bara menar det bildligt -

Vart man än kommer och vart man än går i Hanoi så byggs det hus. Vårt temporära hem på Viet Fun Hotel ligger på fjärde våningen. Till höger om mig har jag ett husbygge och till vänster om mig har jag ett annat husbygge. Jag vaknar med andra ord rätt tidigt här. Efter att ha skickat iväg tretton mail med förfrågningar på diverse överprisade lägenheter runt om i stada åt jag min nudelsoppa och tog bussen dit jag haft en stark dragning sedan jag återvände till Hanoi; Dai Hoc Y, Hanoi Medical University förstås.

Och det var, om inte som att komma hem, så i alla fall att komma tillbaka till ett ställe man känner igen väldigt väldigt väl. Där man har så många minnen ifrån. Och det mesta var sig likt. Samma moppetaxichaufförer liggande på sina moppar i sina vanliga hörn. De log och skrattade till när de såg mig komma, men visste bättre än att försöka bjuda på denna brud en xe om. Kvartersrestaurangen hade äntligen färdigställt sin ombyggnation och såg riktigt mysig ut. Co Vinh, faster Vinh, vinkade glatt från andra sidan gatan när hon såg mig traska förbi. Självklart kastade jag mig ut i mängden moppar, taxis och bussar för att hälsa på min bästaste av bästa nudelsoppa-tanter. Hon hade nu börjat sälja sockerrörsjuice, Mia Da, efter Pho-rushen om mornarna och bjöd mig på ett glas som jag girigt sög i mig i värmen. Det var inte den godaste Mia Da jag har druckit, men det var gott att se Co Vinh igen. Hon satt och klappade mig på handen medan jag sörplade och frågade om mamma och pappa är starka, Bo Me chau co khoe khong?

Jag gick vidare in genom grinden till universitetsområdet och de tedrickande vakterna vinkade och hojtade när jag gick förbi. Knallade in till mitt gamla hem - guest houset - och Anh Trung, storebror Trung, kom genast och mötte med sitt största leende och tog i hand. Chi Thuc, storasyster Chi, bjöd på isté och alla frågade de hur det var med mamma och pappa. Hur länge skulle jag stanna och var bodde jag nu. Självklart skulle jag äta lunch med dem och Anh Trung gick och grillade en sån där platt seg bläckfisk eller vad det är, Muc, till gästens ära. Anh Trung och hans vaktkompisar missar ingen ursäkt att skåla i öl men när vi hade skålat för min återkomst en tionde gång började det vara dags att röra på sig. Du kommer väl snart igen, kommer du och äter med oss ikväll, frågade de.

Jag gick runt hörnet med mitt största leende och när Anh Binh, moppevakten, såg mig ställde han sig upp och klappade i händerna. Jag var minst lika glad att träffa honom. Vi pratade så länge som min vietnamesiska räckte, om min familj och hans familj - jag blev inbjuden på bröllop i hans countryside imorgon, surprise! - om mig och Kiêm, om varför det kostar 6 miljoner för mig att hyra en del i ett hus i Hanoi när det kostar 2 miljoner för en vietnames att hyra ett helt hus, och om var jag letar jobb.

Roligast av allt är att de alla reagerar på att jag blivit så brun. Chau den the! Vad svart du är! säger de. Jag som inte ens är särskilt brun! Visst är jag lite brun, men det är ju ingen stor skillnad. Jag tror inte att nån av er därhemma skulle tycka jag är brunare än gemene svensk så här på sensommaren, men vietnameserna är verkligen oroliga. Du måste hålla dig borta från solen säger de, och hämtar hattar och paraplyer och whatnots som jag absolut måste ta med mig hem.

Vietnamesiskan började sina efter två-tre timmar med mina icke-engelskspråkiga vänner och det började vara dags att ta bussen tillbaka till turistkvarteren. Inte då, jag ska bara väcka Anh Toan så han kan vakta mopparna, så skjutsar jag dig på moppen, insisterade Anh Binh. Nej men det går bra, jag kan ta bussen, det är säkert. Aldrig, jag vill inte att du ska åka buss, nu går jag och väcker Anh Toan. Och så var det med det.

Det är inte mammas gata jag har besökt. Men det är en gata där folk tycker om mig och jag tycker om dem, och framförallt där alla håller ett öga på var jag går, hur jag mår och att jag kommer hem som jag ska. Ett gäng mini-mammor helt enkelt.

Idag har varit en mycket produktiv dag. Inte bara har jag landat min första anställningsintervju - på SOS International Clinic - och träffat ett annat viet-svenskt par som just nu går igenom hela visumkarusellen som jag och Kiêm (o)roade oss med i våras, jag har även varit på lägenhetsvisning.

Då Kiêm är på countryside för att leta upp ett papper - åh dessa vietnamesiska papper! - tog jag med mig min vän Nga som stöd. Och med henne kom även pojkvännen Vinh på köpet. En tapper skara på tre begav vi oss in i trafikmyllret, fastnade i trafikstockningar, körde in på den längsta, smalaste gatan, tog sedan in i en ännu smalare gränd och längst därinne stod mitt potentiella nästa hem och min potentiella nästa hyresvärd Le.

Rummet var helt okej, den utlovade ACn hade förvandlats till en fläkt men en tv kunde fixas in gratis. Jag och min pojkvän skulle dela huset med en japan, en amerikan och Bellman, nej en vietnamesisk kusin menar jag. Dela badrum med amerikanen och tvätta högst upp på terassen under stjärnorna. Allt var frid och fröjd tills det framkom att min pojkvän är vietnames. Då blev det plötsligt bekymmer. Och det är här jag inte fattar den vietnamesiska kulturen, inte vill förstå. Jag vet att det inte är riktigt okej att bo ihop före äktenskapet i Vietnam, även om det blir vanligare och vanligare i storstan Hanoi. Men så länge jag bor ihop med en annan utlänning verkar det okej. Det är när pojkvännen är vietnames det blir problem. Helt logiskt är det ju inte, eller?

Vi diskuterade hyran och här kom nästa kulturkrock när mitt psykologiska stöd och vän vill göra det extra tydligt för hyresvärden att jag och Kiêm inte har några jobb. Jag höll på att skita i brallan, vad sysslade hon med?? Vilken dråplig situation! Genast skulle jag rätta till och säga att jag ju så gott som hade ett jobb (läs: en bokad arbetsintervju) och Kiêm hade ju just blivit klar med skolan men snart skulle ha ett jobb. Little did I know, men fick förklarat för mig på moppen på väg hem, att den goda Nga ju försökte pressa ner priset... Det är enna annorlunda!

Hyran gick upp $30 när pojkvännen blev vietnames, huset ligger långt ifrån mitt potentiella arbete, hyresvärden verkar (förutom viss vietnam-rasism) schysst och kan framförallt mycket bra engelska, att tvätta under stjärnhimmel är ju mysigt men undrar vad brandmannen säger om det i kombination med de hanoianska skyfallen som kommer som en blixt från klar himmel... Det är en del att tänka på.

Fick också förklarat för mig att hyresvärdar behöver ett speciellt certifikat för att få hyra ut till utlänningar som yours truly onekligen verkar vara - hur mycket vietnames hon än inbillar sig att hon är - vilket kan vara en del av svaret till att Kiêm (tillsammans med sina kombos) i nuvarande hus betalar en hyra om 500 kronor för samma faciliteter (sovrum, kök, tvätt, tv, internet, moppeparkering etc) som jag och han verkar bli tvungna att betala minst 1500 kronor för. Den där Rädda Malin-bössan som tänktes börja skramlas med på Pites gator och torg rycker allt närmare...

Förra veckan, när jag var nyanländ och allmänt propavanad i mössan (som jag ska hålla mig borta från sömnmedicin i framtiden!) resonerade jag, något självgott, ungefär som så: vad gör jag här, den här stan har jag ju redan gjort, jag har varit i den här stan i över ett halvår tidigare, jag kan den utan och innan, det finns inget nytt att upptäcka här. Allt som är värt att se har jag redan sett.

Idag är jag något mer ödmjuk. Visst, jag har varit här en längre tid tidigare. Jag kan en hel del om vietnamesisk kultur, förstår många av de mer subtila nyanserna i det vietnamesiska sättet som går mina resande medmänniskor här i turistkvarteren förbi. Jag förstod att kvinnan i kiosken försökte blåsa mig när hon ville ha 40 000 för mina läskeblasker, och jag förstod vad hon sa när hon suckande beklagade sig över snåla utlänningar till sin svärmor, som var snabb att inflika att just den här snåla utlänningen nog förstod mer vietnamesiska än de flesta andra.

Jag måste säga att jag älskar att vara tillbaka i Vietnam. Jag älskar att slå mig ner på ett gathörn med ett billigt glas isat vietnamesthé, inget svalkar i en trettiofremgradig hetta som tra da, och bara titta på vad som händer. Vad alla håller på med och vart alla är på väg. Underhållas av polismännen som kommer och avhyser de som olagligt idkar affärsverksamheter på trottoaren - hur man skiljer de från de som lagligt idkar affärsverksamheter på gatan har jag dock ännu inte kommit underfund med - bara för att se busarna ställa tillbaka sina plaststolar och bord så fort polisbilen kört vidare. Jag hittar nya saker att förstå mig på, nya små vinklingar att förundras över, hela tiden.

Jag har länge fascinerats av vietnamesernas icke-nostalgi. Hur de inte tittar bakåt så mycket alls. Hur de inte funderar över hur saker hade kunnat bli, eller vad som skulle kunna ha hänt. Hur de nyktert konstaterar om det mesta att nu är det såhär och det är bara att göra det bästa av situationen.  Hur de inte saknar sina släktingar och familjemedlemmar som bor långt ifrån dem. Vietnamkriget (eller amerikanska kriget som det förstås heter här) är inte något du stöter på i Vietnam om du inte får en bokförsäljare på halsen nere vid Hoan Kiem Lake. Och de säljer inte böcker på vietnamesiska, om man säger så.

Idag har jag en idé till icke-nostalgins varande. Att sakna och att minnas är samma ord på vietnamesiska; nho. Det finns liksom ingen differens däremellan. Att sakna är ingenting annat än att minnas. Klart som korvspad att nostalgin försvinner efter vägen. Kan språket verkligen påverka så mycket? Kan frånvaron av ett ord göra så ett en hel känslonyans hos ett helt folk försvinner? Om vi inte kan benämna det, finns det inte då?

Jag är onekligen tillbaka i Hanoi. And what a ride it is.

Först flygplatsmötet. Att se honom igen efter nästan fyra månader. Det skulle bli det där underbara flygplatsmötet som jag sett i filmerna så många gånger. Jag skulle lämna väskorna, kasta mig i hans armar, han skulle glömma bort sin vietnamesiska blyghet och kyssa mig passionerat. Nej det är klart att det inte blev så. Jag har testat det här med romantiska reunions på flygplatser två gånger nu, så jag tycker mig ha belägg för att säga att det aldrig blir som i filmerna. Men han var där och vi var tillsammans igen.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av återkomsten till Hanoi. Sanningen att säga så var det som att jag inte vågade vänta mig någonting, inte göra några planer. Dagarna gick, avresan kom närmare och närmare och jag tänkte mindre och mindre på Vietnam. Följdaktligen hamnade jag på ett obekant hotellrum i en alltför välbekant stad med en kille jag älskade passionerat för fyra månader sedan men inte hade sett sedan dess.

Jag kan säga vad jag inte väntade mig av att komma till Hanoi. Jag väntade mig inte att jag skulle vilja åka hem bara timmar efter att jag hade kommit hit. Vara i absolut panik över beslutet jag tagit och vilja titta på biljetter hem.

Såhär i efterhand verkar det logiskt. Det är som det brukar vara när jag reser bort. I början vill jag bara hem igen. Men jag hade ju längtat så efter honom och nu när vi var tillsammans igen ville jag bara bort? Jag vet inte; jetlag, biverkning av Propavanet jag tog på flighten till Bangkok som gjorde mig lite konstig, acklimatisering till denna galna stad igen, att vänja sig vid honom och lära känna honom igen...?

Jag hade panik där ett tag, det kan inte förnekas. Det var svårt att sova de första nätterna trots att han äntligen sov brevid mig. Jag var orolig över att hitta bostad, att hitta jobb. Men det har lugnat sig nu. Allt det där löser sig alltid, på nåt sätt. Jag vaknar inte längre med ångest om nätterna, jag vaknar av störiga amerikaner som gastar om machetes. Men jag somnar om till hans lugna jag-är-vietnames-och-sover-genom-vilka-oljud-som-helst andetag och hans trygga arm runt mig.

Jag vet inte. Kanske kommer det aldrig lyckas för oss, hur mycket vi än vill. Jag är väl medveten om det. Att den risken är stor. Men nu kan jag äntligen hålla med om allt det där jag fått höra de senaste veckorna; att jag är modig och att detta är det rätta att göra. Istället för att tänka att jag är dum i huvudet kan jag nu hålla med mina supporters. Jag gör det rätta. Det här är vad jag var tvungen att göra.

Och jag kan återigen njuta av Hanoi. Vietnamesiskan kommer tillbaka i parti och minut, vänner hör av sig och vill ses. Människor vill hjälpa mig hitta både jobb och bostad. Jag äter pho till frukost och bun cha till lunch. Har jag riktigt tur har de störiga amerikanerna checkat ut idag också.