Ordbajseri

Idag började allvaret på rikt! Första dan på jobbet. Det började med att jag på äkta vietnamesiskt vis steg några grader i hierarkin och närvarade på ett möte mellan universitetsledningen och en delegation från Danmark som signerade ett kontrakt om utbyte de närmaste tre åren. Det är så sjukt, och roligt, vilka situationer man finner sig i. Som att jag skulle hänga med Pam Fredman på GU - ja det händer ju inte så ofta.

Danskarna var dock nöjda med att se en svensk på plats och i min vanliga iver att få 'alla andra' att älska Hanoi lika mycket som jag själv gör hörde jag mig säga att jag skulle ta hand om deras studenter om de skickar några. Ja det är så man skaffar sig jobb.

Därefter var det dags för Teacher Malin att lära läkarstudenter att katetrisera en urinblåsa i "Skills Lab". Ja för det har jag ju gjort typ tre gånger. På en docka på AFU. Ja okej, typ två gånger i verkligheten också. Men från det till att verkligen lära ut och göra det på rätt sätt. Ja någon Inger Öjerskog är man ju inte. Så nog var jag allt lite nervös när jag stegade in i Skills Lab och möttes av rungande applåder från läkarstudenterna som dock var besvikna att jag kom först nu, deras sista dag i Skills Lab.

Men, som vanligt i Vietnam, är det bara att ta det piano. Min kollega Trung hade redan haft en genomgång med studenterna medan jag var och socialiserade med svenska epidemiologer från Nordiska Högskolan för Folkhälsovetenskap och Karolinska, så min uppgift skulle mest vara att övervaka och ge lite tips kring själva utförandet. Det vill säga; mottaga komplimanger för mitt blonda hår, räkna till tio på vietnamesiska, berätta om min favorit-viet-mat, upplysa om vädret i Sverige, förtälja vilka platser i Vietnam och Hanoi jag besökt, utbrista oh-my-god på vietnamesiska och mötas av applåder, bli inträngd i ett hörn av fnittriga manliga studenter, få höra att jag ser mycket yngre ut när jag berättar att jag är 26, svara nej först på frågan om jag är gift - sedan om jag har en pojkvän, förklara varför jag pratar så bra engelska och svara på var jag bor. Och någon gång däremellan ge studenterna lite pointers om hur de upprätthåller en steril rutin.

Vet inte om jag gjorde till eller från när det gäller hur mycket studenterna lärde sig om katetrisering direkt. De var mer intresserade av att stå i en ring runt mig och bombardera mig med frågor. Men lite mer engelska kanske de lärde sig.

På fredag eftermiddag, efter raiden till moto market, bestämde jag och Chanh oss för att lugna oss lite med moppe-köpandet. Ta en vecka och fundera över modeller, dollars och registreringsskyltar. Senare på kvällen ringde Binh och meddelade att han är på väg till Laos inom de närmaste dagarna och därför hade intensifierat sökandet efter lämplig moppe. Jag hämtar upp dig mellan sju och nio imorgon bitti, så äter vi frukost innan vi tittar på moppen, sa han innan han helt sonika la på luren. De är roliga på det sättet, vietnameserna. De säger inte hej då, de bara lägger på när de har sagt det de ville. Fair enough.

 

Vid tio imorse dök han upp. Utan extrahjälm till mig. Sicken tur att Dr Chanh har försett mig med en sådan då! Förutom hjälm har den gode doktorn även tömt sina kontorsskåp på: en sax, tre kollegieblock, en datorväska, en kniv, en flarra rödvin, tre omvårdnadsböcker, chokladkex, en halv tuggummipåse, två kilo utskriftspapper samt en påse thé. Så mig går det ingen nöd på ska ni tro!

 

Till frukost åt vi någon slags riskaka med färska örter, dipsås och stekta ägg. Jag förstår inte hur det kommer sig att jag nu tycker att all mat är så god när jag tyckte att den var så äcklig tidigare. Har väl vant mig vid att tugga på köttbitar som till 78% består av fett och senor. Lasta i mig ris. Och, framförallt, inte fråga vad oidentifierbara köttbitar är gjorda av.

 

Idag tittade jag på medan systrarna på hotellet slaktade tre fåglar på toalettgolvet. En toalett som inte har den högsta hygieniska standarden till att börja med, bör man väl tillägga. Jag trodde att de skulle snurra runt deras halsar och sedan skära av strupen, som man sett på tv. Istället skar de ett jack nånstans i bröstet och jag, med en nyfiken vietnamesunge på vardera arm, såg livet rinna ur den lilla fågeln i samma takt som blodet droppade ner i matskålen. Vilken annorlunda värld detta är. Och vilket under det är att min mage inte har gått bananas ännu.

 

Efter lunch var det dags för mig och Binh att åka iväg och testa min röda Honda sport som alls icke hade optimala siffror på registreringsskylten, då sådant tydligen inte är viktigt för vietnameser. Endast rika människor sysslar med sånt, de köper de bra siffrorna, påpekade Huong. Jag åkte bak och tyckte att min moppe lät lite skramlig när Binh plötsligt stannar vid trottoarkanten. ”Now you try”. Är människan från vettet eller? Ska jag lära mig köra moppe mitt i den helt galna stadstrafiken? Nej han hade ju stannat på en lite lugnare gata, med förhållandevis lite och lugn trafik. Förvisso. Var ju bara den detaljen att den var enkelriktad. Så när jag kommer till vägs ände fanns inget annat att välja på än att ge sig ut bland de andra fem miljoner mopparna. En sväng runt kvarteret. Som gick över förväntan, måste jag säga. Även om jag var segare på att växla upp än både far min och Tommy kombinerat, vilket inte vill säga lite. Svårt att höra när moppen vill ha nästa växel.

 

Efter att Binh haft en grundlig genomgång kring vilka detaljer som måste ordnas, såsom kedja som ska spännas och bränslemätare som ska korrigeras, sattes priset till 8 miljoner dong. Knappa fyratusen svenska loppor. Hur många miljoner som går ner i hans ficka kan man la fundera över, för jag tror knappast att han smällde i säljaren, hans kusin, att jag var hans flickvän likt Chanh gjorde på marknaden igår. De dongen han tar kan han dock ha, tänker jag. För en hel dag av dealande och testande och thédrickande och flera dagar dessförinnan av runtringande till presumtiva säljare. Klart mäklaren ska ha sig en slant.

 

Var lite orolig för hur Dr Chanh skulle reagera när jag köpt moppe genom andra kanaler efter att han lagt en halv arbetsdag på att ta mig till moppemarknaden och åtskilliga arbetstimmar på att surfa efter moppar. ”Ok, at Monday lunch we will clean u moto, that mean, a big party.” Nga kulturöversatte. När någon köper något nytt, typ moppe, bil, tv, hus, så åligger det denna person att dra ihop ett stort partaj med mycket mat och dricka för de närmast sörjande och fan och hans moster. Där nyblivne ägaren står för allt. Lustiga traditioner har de, annat kan inte sägas.

 

När köpet var klart var det dags för tjejerna att roa sig lite också, tyckte vi. Det gör man bäst genom att ta en promenad runt sjön. Lillasyster Nga var stajlad till tänderna av en koreansk hotellgäst och redo att leta upp en karl runt sjön. Dags för syster att hitta sig en man att gifta sig med, med sina lastgamla 23 år börjar hon bli alldeles för gammal för att vara singel. Men utan att ta med sig barnen har Huong inget tillstånd av Binh att ta en tur runt sjön. Så vi tänkte maska oss ut genom att försvinna åt olika håll, allihopa samtidigt. Men just när öppningen fanns var Nga missing in action. Tillfället rann oss ur händerna, Huong fick stanna hemma och ta hand om ungarna och jag och lillasyster fick själva gå ner till sjön.

 

Vilken fröjd det är att vara människorna jag håller så nära mitt hjärta geografiskt nära också. Och vad det skär i mitt hjärta när Nga berättar hur hennes mamma sliter hemma på gården nu när pappa jobbar uppe i Lao Cai för att Nga och hennes bröder ska kunna gå på universitetet. Och vad frustrerad jag blir när hon vägrar att ta emot ekonomiskt stöd från mig, trots att hon medger att hennes föräldrars pengar nog bara räcker till ett till år på universitetet för hennes del. På något sätt måste jag hitta en väg att hjälpa henne.

Det är ju jättekul att jag får reda på att det pågår en Sida-sponsrad utställning om livet på Mekongfloden på Museum of Ethnology i Hanoi genom att gå in på GP.se.

Nhà Khách Ðai Hoc Y Hà Nôi

Phòng 404 – Malin Henriksson

Sô´1 – Tôn Thâ´t Tùng

Ðông Ða

Hà Nôi

Viêt Nam

Igår var det den 26e november 2009. Och jag kände mitt hjärta snörpas ihop när jag insåg detta. Det kändes. Det kändes trots att jag är på andra sidan jordklotet, i en annan kultur. Det kändes. Men sen fanns det inget annat att göra än att plocka ihop spillrorna, resa sig och gå vidare igen.

Min första idé om att hyra en moppe månadsvis ratades ganska snabbt av mig och mina nyfunna vänner på HMU då det blir en bra bit dyrare än att köpa en för att sedan sälja den ett halvår senare. Det blir ju lite mer av en spänning i att man inte vet vad priset blir förrän man säljer den, men vi gillar ju att chansa lite! Alltså är jag ute on the market for motos.

 

Man måste tydligen bestämma sig för vilken sorts moppe man vill ha. Och för att kunna göra detta måste man förstå skillnaden mellan alla de olika sorter. Moppe som moppe trodde jag. Ack så fel man kan ha. Chanh och Trung spenderade nästan hela lunchen igår med att försöka förklara de olika sorterna för the Swedish Blonde. Till slut gav de upp och sa; ”kom med, vi går ut och tittar på några moppar”. Poletten trillade ner.

 

Vill man ha en scooter, som är lättare att köra men något dyrare eller en ”automatic geared” som är billigare men lite trixigare att köra? En scooter är lite mer av en statussymbol, vilket kan vara lämpligt om man jobbar som lärare på Hanoi Medical University. Dessutom är de ju rent estetiskt snyggare och, inte att förglömma i detta landet, lättare att köra i högklackat.

 

Och var ska den vara tillverkad? Helst Japan förstås, det är kvalitetsgrejer det. Och inte så lätt att byta ut delar på till vietnamesiskt skräp (det här är vietnamesernas egna utsagor, inte mina påhitt). Attila-moppar är billiga – men så är de tillverkade i Vietnam också. Svårt att få tillbaka pengarna på en sådan när man säljer den ett halvår senare. Med kvaliteten från Japan stiger ju också priset förstås, och därmed risken för att kunna förlora mer pengar när man ska sälja den. Köper man en japan för 15 miljoner dong så är det ju mer pengar att ligga ute med än en vietnames för 10 miljoner dong. Å andra sidan är chansen större att få tillbaka mer pengar om man säljer en Yamaha.

 

Sedan är ju frågan vem som ska köpa den. Klart som Pho-spad går ju priset upp en bra bit om det är den lilla svenska flickan med den presumtiva tjocka plånboken som dyker upp för att göra affär än om Trung agerar bulvan. Å andra sidan gäller det ju att kunna lita på att denna Trung inte lägger på någon miljon till sin egen kassa.

 

På förmiddagen tog jag och Chanh, som jag litar på och som verkar ha satt alla sina andra arbetsuppgifter åt sidan denna vecka för att helt och fullt ägna sig åt mig, oss en tur till the Moto Market. Första gången för både mig och Chanh. Som det mesta annat, var det en upplevelse. Inte alltför ofta en blond tjej ska handla en moppe på den marknaden kan jag tala om. Vi tittade på Attilas och Yamaha, på Honda och på tjing-tjong namn. På automatic geared och på scootrar. Jag tittade mest på färger och former jag. Och mörka vietnamesiska ögon.

 

Chanh gjorde mig uppmärksam på ännu en ack så viktig aspekt. Registreringsskylten. Hade jag inte en tanke på! Hade som sagt nog med det där med modeller och växlar och miljoner och färger. Men registreringsskylten. Det måste ju vara bra siffror! 8 och 9 är bra siffror, exempelvis. Sen är det ju bra om numrena är i stigande följd. Som en vi tittade på till exempel. Den hade sifferföljden 4579. Mycket bra. Stigande ordning och dessutom en nia. Men så var det en dyr Yamaha också.

 

Längre in på marknaden, när vi nästan hade gett upp för att priserna blev så höga av mitt blonda hår, hittade vi en silverfärgad tjiongtjong-moppe. Som var som en Yamaha fast ändå inte på något sätt. Chanh var mycket glad i denna eftersom hans fru har en likadan som har funkat bra. Jag stod som ett annat fån och nickade och funderade väl egentligen mest på vad killarna i stånden ropade efter mig. På registreringsskylten hade den både en nia och en åtta, men de sista siffrorna var 1591. Det kan inte vara bra tänkte jag. Men se så fel man kan ha. Att det börjar och slutar på en etta, det är tydligen bra. Och 1+5+9+1 blir 16 och 16 minus 10 (var nu det kom ifrån) blir sex och sex är en bra siffra. Go figure alltså.

 

Först skulle gubben ha 16 miljoner för den, men det var på den tiden när han trodde att Chanh ville ha en miljon av kakan. När Chanh förklarade att han var min pojkvän, ja mycket ska man vara med om, så sjönk priset till 15 miljoner.

 

Men han bjöd in oss på thé i hans verkstad och vet du Madde, jag börjar nästan tycka att det där äckelthét är gott. Fara och färde. Han hade en tumme borta och jag drog snabbt, den kanske något förhastade, slutsatsen att han skadats i kriget. Vad vet väl jag, han kan väl lika gärna ha blivit av med den i verkstan. Men kämpat i kriget hade han och även studerat i Ryssland i fyra år. Så han förstod sig på utlänningar, påpekade Chanh. Gubben erbjöd sig att köpa tillbaka moppen i maj för 13 miljoner och han bjöd även hem oss till sitt hem. En pålitlig karl, tycker både jag och Chanh. Vilket bekräftades ytterligare när jag sa att jag ville fundera lite på det och han inte hetsade om att jag ska köpa den på en gång. Kan mycket väl bli så att en-tumme-gubben blir den lyckliga att göra affär med lilla blonda flickan. Efter att vi har kollat in hans hem förstås. Det låg enligt utsago nära stans finaste hotell, så lite lur blir jag ju på att denne gubbe tjänar goda pengar på sina moppe-affärer. Då lär ju inte jag göra det.

Jag acklimatiserar mig. Det går upp och det går ner. Ofta vaknar jag på morgonen med lite knip i magen och hemlängtan. Vad gör jag här? Varför är jag här? När ska jag åka hem?

Jag stiger upp och går över gatan till mitt frukostställe. Äter Pho Ga. Chicken soup for the soul, som jänkarna skulle ha sagt. Sedan känns det bättre och jag är redo att möta en ny dag.

Mitt snor är redan svart. Ifall det var någon som undrade.

Igår skrev jag in mig på en skola för vietnamesstudier. Ska två gånger i veckan lära mig "survival Vietnamese" och "Vietnamese for Medical Care" med privatlärare. Känns bra att komma igång med rutiner.

Efter att vi hade ordnat med min vietnameskurs lät Dr Chanh mig, hör och häpna, gå och simma och sedan ta mig hem själv. Detta efter att jag hade försäkrat honom om att jag visste hur jag skulle gå tillväga för att ordna en moppetaxi. Det vill säga gå till vilket godtyckligt gatuhörn som helst och nicka åt nån gubbe som med sedvanlig vietnamesisk smidighet och balans ligger och läser tidningen på sin moppe.

Men när jag hade simmat var det eftermiddag, ja inte för att jag simmade så länge men, och snart middagsdags på Family Hotel. Jag var ju ändå i krokarna så jag tog mig en stros förbi Ho Hoan Kiem, sjön i gamla stan, och funderade om jag inte har blivit en liten vietnames ändå när jag förundrades över dess skönhet och mystik. Svenska Malin säger att det är en sjö, insprängd i en storstad, med grönbrunt förorenat vatten, omgärdad av tung trafik och gåpåiga försäljare. Så som jag såg den första gången jag och Madde gick ner till sjön, i hopp om att finna en oas i trafikmyllret. Och blev besvikna. Nu ser jag en lätt dimma över dess pseudolugna vatten där sköldpaddor lurar. Och hur fint templet i södra änden av sjön är.

Family Hotel är ett skönt ställe att komma till. Där känner de mig, jag behöver inte anstränga mig för att göra ett gott intryck. Jag skämtar med dem och dem med mig. Allt är som det alltid har varit, även om brorsorna Tuan och Giap är utbytta mot Binhs något läskiga blodsbrorsa Sun, som i Tuans frånvaro blivit uppgraderad till chaufför, och en annan tjomme. Thu är sedan länge gift i södra Vietnam, Dalat, och hennes tvillingsyster Hien gifte sig för en vecka sedan i hennes countryside. När jag frågade vem hon gifte sig med, för jag antar att det inte var hennes Hanoianske pojkvän som jag träffade senast jag var här, fick jag inget svar. Men underbara em Nga är kvar. Lillasyster Nga. Som får ta större och större ansvar på hotellet och samtidigt ska klara av universitetsstudier. Jag oroar mig för henne och jag gläds över att få vara henne nära. Till sin hjälp har hon Huongs syster och sin kusins syster. Hur nu hennes kusins syster inte är hennes egen kusin orkade jag inte sätta mig in i.

Jag drack öl med hustrumisshandlaren och tvingades inse att han, trots att han slår sin fru, ändå är en människa jag tycker om. Duc Anh mindes mina presenter från föregående dag och försökte hålla sig på min goda sida. Maken till söt unge alltså. Anna, Phuong Anh, var något mer reserverad men i hur hon tittade på mig vill jag tro att hon minns mig i alla fall litegrann. När jag ser hur fin Binh är med sina barn smälter mitt hjärta ytterligare. Jag vill tycka illa om honom men jag kan inte. Självklart tycker jag inte bara bra om honom, och är reserverad mot honom utan att vara otrevlig. Men jag tvingas inse att människor kanske inte bara är rakt igenom goda eller rakt igenom onda. När jag tackar för middagen, som som vanligt serverades en bra bit efter sju, säger mamma Huong: We are family Malin, you dont thank me for dinner, ok?

Jag är glad att ha en oas, ett sorts hem att åka till som är närmare än det svenska hemmet, men det är ganska skönt att kunna åka därifrån bakom Binh på moppen också.

Rum 404 is da place!









Från toan finns det ett fönster ut till sovrummet så att pruttlukten inte behöver stängas in!


Sover än så länge i "lilla" sängen...

Kommunist-tv på fetskärmen!

Lounge area


Utanför fönstret finns ett litet torg där Vietnameserna spelar badminton i gryning och skymning. Borde hitta nån att spela med!

Jag möttes på flygplatsen av Dr Chanh, head of faculty of nursing and midwifery, som hade bunkrat upp med en stor blombukett, en svensk flagga och mitt namn på en skylt. Då han stod mitt framför utgången från tullen var han hyfsat svår att missa.

Han kom med en hel minibuss med tillhörande chaufför och hämtade lilla jag. Vi körde genom ett Hanoi jag inte kände igen, har inte hängt så mycket i desa krokar förstår jag. Han berättade att jag skulle bo som på hotell på vad han kallar "Guest House for Foreign Teachers", utan möjlighet att laga mat på rummet. Jag blev lite besviken, det var ju nästan det jag hade hoppats mest på att det skulle finnas så att jag skulle kunna till mig nåt halv-svenskt mål mat i alla fall. Men han sa att huset var helt nybyggt så jag fick ändå upp förhoppningarna något om en hyfsad standard. Och herreminje vad fint det är! Värsta lyxiga hotellrummet med en dubbelsäng och en typ Queen Size, megastor tv och lounge-area. Bilder kommer, rest assured.

När vi kollat in rummet och jag sagt "I'm so happy, it's so nice" alldeles för många gånger inom en tidsram av tio minuter gick vi ut från universitetsområdet och över gatan. Käkade frukost. Pho Bo. Nudelsoppa med beef. Så gott! Och för den blygsamma summan av tre svenska kronor. Därefter drack vi vietnameskaffe. Så gott. Och för den blygsamma summan av fem svenska kronor. Ska nog kunna få det där MFS-stipendiet att räcka hela perioden.

Dr Chanh är en planerad och strukturerad människa. Helt i min smak alltså. Efter frukosten skulle vi ta ut pengar, sedan skulle vi fylla på mitt kontantkort till mobilen så jag kunde meddela mor och far att jag överlevt resan. Sedan skulle jag följa med till hans arbetsrum så att jag kunde maila en längre beskrivning av min resa samt hur vädret är till föräldrarna, samt en ankomstnotis till mina svenska handledare. Behöver inte tänka själv överhuvudtaget...

Lunch åt jag också med Dr Chanh och till middag hade han ordnat med sällskap i form av en Nga som kanske ska åka till Sverige nästa termin. Han tar väldigt väl hand om mig helt enkelt. Kanske nog så väl då han envisas med att personligen köra mig överallt dit jag ska fastän jag berättar att jag visst kan åka xe om, moppetaxi. Jag tror att han tinar upp så småningom. Igår skrattade han bara när jag sa att jag vill skaffa en egen moppe men idag lät han mer välvilligt inställd. Igår lät han mig inte gå över gatan själv, idag påpekade han att jag förstår trafiken bättre. Han mrker nog ganska snart att jag kan själv.

I söndags kväll var jag, av någon outgrundlig anledning, mest nervös för att jag inte skulle ta mig till Landvetter. Jag fick för mig att jag skulle missa spårvagnen eller att den överhuvudtaget inte skulle komma. Att jag med inga medel skulle få upp väskorna på flygbussen och därmed få ta en taxi istället, som kom försent för att jag skulle hinna med flyget. Ja ni ser ju, det var logik rakt igenom. Inte förstod jag att oroa mig för det jag egentligen borde ha sett som akilleshälen. Hur jag skulle få med mitt sjukt tunga baggage. Jag har dock lyckats tråckla mig både hitan och ditan med grymma överviktssiffror utan att någonsin ha behövt hosta upp ett öre och hade tillförlit till att flytet skulle hålla i sig.

Men se det skulle jag aldrig ha gjort.

På Landvetter visade vågen på 31 kilo. 20 kilo var tillåtet till Paris. Incheckningskvinnan tyckte att jag skulle packa ur lite saker hellre än att betala 2700 spänn i övervikt. Jag höll med. Ut åkte schampoflaskor, handsprit, jultomtar och linsvätska m.m. som fick anses som förgängligt. Rätt ner i papperskorgen. Några kilo lättare hamnade jag hos en annan incheckningsdam som fiskade fram att jag fick ha med mig 30 kilo till Hanoi och efter kontroll med nån person besittande bestämmanderätt framkom att jag även fick ha 30 kilo till Paris. Nu låg jag ju dock sex kilo back! Det blev en ny runda till papperskorgen och för andra gången på kort tid fick jag öppna upp min behåkollektion, för de hade jag ju naturligtvis packat överst, till allmän beskådning. Samt fiska upp handsprit och schampoo och godispåsar ur sopkorgen. Inte utan att man kände sig lite trashig, men vafan, när jag är tillbaka om ett halvår är nog detta preskriberat tänkte jag. Efter att ha fördelat lite vikt till handbaggaget, som fick väga enorma 12 kilo, klarade jag marginalen med 2 kilo. Lite rödrosig efter att ha både outat att jag använder spetsbehåar och grävt i soporna, men lycklig i sinnet, kunde jag checka in mitt baggage och fortsätta till gaten. Slutet gott, allting gott tänkte jag.

Men se det skulle jag aldrig ha gjort.

I Paris hade jag inte en tanke på min tunga packning, tills nån slags kontrollant vid ingången till säkerhetskontrollen obevekligen skulle väga mitt handbaggage. Som utan laptop, för den gömde jag undan i famnen, vägde svindlande 14 kilo. Och nu fick handbaggaget helt plötsligt bara väga 8 kilo, enligt vietnamesiska standarder. Jag erbjöd mig att gå undan och packa om, som jag nu hade vana av sedan Landvetter, men se det fick jag inte för incheckningskvinnan. Inför alla väntande i kön skulle jag slänga ifrån mig 6 kilo ägodelar i en plastpåse. Då brast det för Malin, som bara hade sovit 1,5 timme föregående natt. Det kändes så himla förnedrande att stå där inför alla och packa upp och slänga saker. Medan tårarna rullade nedför kinderna slängde jag uppsatsböcker, surt förvärvade artiklar till uppsatsen, Vietnam-guideboken, skönlitteratur, presenter till vietnameser, ny-nyköpt mascara och annat dyrt smink, kollegieblock, deodorant, handduk och datorväska. Bland annat. Inte förrän vågen stod på 8,5 kilo gav hon med sig, den franska stenväggen till bitch. Hatar numera Charles De Gaulle. Inte för att de håller på viktreglerna angående baggage utan det förnedrande sättet de gjorde det på.

Jag har packat mina väskor. Städat undan min grejor för att bereda plats för mina andrahandshyrare. Ringt alla och sagt hej då. Alla utom en.

Redan några dagar innan avfärd får jag en smakbit på vad som komma skall i form av etiska dilemman och kulturkrockar. En vän ber mig köpa en laptop från Sverige som jag ska få betalt för när jag kommer till Hanoi. En annan vill växla 5000 kronor till dollars. De verkar ha svårt att förstå att jag, som student, har svårt att ligga ute med sådana summor pengar. Och alldeles befogat är väl det. Jag reser för tredje gången inom loppet av ett år till Vietnam från andra sidan jorden, en resa som skulle kräva flera års besparingar för dem. Vad de ser är en tjej med fina kläder, ny dator, flashig kamera som har råd att resa över världen och varför hon inte kan ligga ute med 10 000 kronor förstår inte de.

Usch det är ett knivigt läge.

I'm so lucky lucky
I'm so lucky lucky
I'm so lovely lovely
I'm so lovely lovely

You can fool yourself
I promise it will help

Now every single day
I just wanna hear you say

I'm so lucky lucky
I'm so lucky lucky
I'm so lovely lovely
I'm so lovely lovely

Snart är jag där.

Att få ett stipendium är att få bekräftelse. Det är en klapp på axeln, en push i ryggen: Vi tror på dig, vi tycker om vad du gör, vi vill ge våra pengar till dig. För att vi tycker att ditt arbete är viktigt. Jag har fått några olika stipendium sedan mina första resebidrag under gymnasietiden, men jag har aldrig stannat upp och reflekterat över vad det innebär. Tagit både pengarna och mig själv för givna. Inte tänkt på vilken handling det är att ge någon annan pengar för att denne ska kunna göra något som givaren tror på.

Vår förberedelsekurs för Minor Field Studies, även känt som mitt 25 000:- stipendium från Sida, inleddes i torsdags med att jag och 29 andra blivande MFS:are gratulerades till att vi lyckats bli beviljade stipendiet. Först då, men även i kombination med att andra personer i min närhet de senaste dagarna fört fram vilken bedrift jag gjort som faktiskt fått mina stipendier - att jag faktiskt jobbat för det, slank poletten ner om vilken ära men även bedrift det är att få ett stipendium. And it felt good.

Att sitta med ett gäng begåvade, vackra, självsäkra studenter och MFS:are från alla olika institutioner och städer i landet och med planer på resor till alla olika utvecklingsländer i världen, och känna shit va smarta de är - vad mycket bra de har att komma med och samtidigt inse att jag har en plats i detta gäng också... Det känns också bra. De är duktiga, de är ambitiösa, de är vältaliga - men det är jag också. De har fått ett MFS-stipendium och det har jag också.

Alla ska vi åka ut till utvecklingsländer runt om i världen. Någon till Nicaragua, en annan till Ghana, två stycken till Kina. Jag till Vietnam. Vi har olika mål, vi ska göra olika studier, vi har olika utbildningar i botten. Vi förenas i en strävan om att göra världen till en bättre plats. Vare sig det handlar om att studera oral hälsa i Zambia eller radikala feminister i Bolivia. Eller omvårdande kommunikation i Vietnam. Det är en så fantastiskt dynamisk och inspirerande miljö att bevista i två dagar. Jag känner hur jag blir gladare, starkare och smartare för varje andetag luft jag tar i dessa människors närvaro.

Jag åker till Vietnam om tre dagar. Och jag ska ha det så bra. Jag har många bakom mig som tror att det kommer bli bra, att jag kommer uträtta något gott. I detta nu känner jag det också. Fan vilken bra grej jag gör.

And it feels good.

När jag kliver ut genom porten och möts av ett sådant där regn som bara Göteborg kan uppbringa känns det äckligt skönt att vara i Hanoi om en vecka.

I februari, när jag bodde hos Madde och trodde att jag skulle må piss, mådde jag ganska bra ändå. Varje dag tänkte jag att imorgon, om jag mår dåligt, så ska jag bara ligga i fosterställning på Maddes soffa och sleva i mig glass. Och varje dag sköt jag upp det till nästa dag eftersom jag inte mådde så dåligt som jag trodde att jag skulle må. Jag sparade glassfrossandet for a rainy day.

Nu är det november, the rainy days are here och jag tänker äta glass i stora lass.

Jag skäms lite för att skriva detta, och just därför tänker jag att jag måste göra det.

Jag fick mig en helt ny erfarenhet igår kväll. Dödsångest. Jag skulle vilja påstå att jag sällan stressar upp mig över sjukdomar, har alltid haft tillit till att min kropp kan stå pall för det mesta. Inga drag av hypokondrism, även om jag någon gång efter att ha fått föreläst för mig i tre timmar om elektrolytbalanser fått för mig att jag känt lite stickningar i hjärtat. Men det har alltid gått över inom några minuter och jag har kunnat resonera bort det med logiskt tänkande.

Igår kväll var en helt annan sak. Det började med att min ingifta moster på eftermiddagen påpekade i all välmening att jag har lite kassa luftvägar när hon hörde om mina svin-symtom. Något jag i och för sig vill bestrida, att de tätar ihop sig när jag kommer för nära pälsiga pälsdjur och att jag har lite halv-astma, som jag hellre vill skylla på dålig kondis för att det i så fall är något jag kan göra något åt, är väl inget att tala om. Ändå låg det där och malde under eftermiddagen och kvällen och inte blev det bättre när jag läste om den åttaåriga flickan i Torneå som dog i sömnen av svinis, utan att tillhöra någon riskgrupp. Jag skämtade med Marie om att hon kanske hittar mig död i sängen här någon morgon framöver. När det blev dags att lägga sig skickade jag ut några skämtsamma sms om att det är dags att säga det där som annars aldrig blir sagt, skulle jag inte vakna idag.

Febern, som enligt min subjektiva bedömning hade varit i stigande under kvällen, fortsatte att stiga när jag hade lagt mig och jag, som bara en stund tidigare sturskt hade hävdat att jag väldigt sällan hade haft feber och aldrig någonsin hade haft feberhallucinationer, började få konstiga tankar. Jag kunde förstå att min rädsla för att inte vakna nästa morgon egentligen var helt ologisk, men samtidigt var den för mig verklig nog för att jag inte skulle våga stänga ögonlocken. Jag upplevde, halvt i drömmens värld på något udda sätt, hur mina luftvägar drog ihop sig som de gör när jag reagerar på pälsdjur och hur jag inte reagerade över det eftersom jag låg och sov. Alla människor jag såg i mina fantasier/drömmar/hallucinationer var formade som bokstaven H. Min tvilling Claes såg särskilt rolig ut i H-formen.

Och samtidigt som denna dödsångest fick mig att svettas och vrida och vända mig minst lika mycket som febern i sig började jag tänka på patienter som jag vårdat. Hur de måste ha levt med den här dödsångesten på ett sätt som jag aldrig tidigare hade förstått. Som jag kanske medicinerat bort med sömntabletter enligt generella ordinationer, istället för att våga möta den ångest de kände. Jag tänkte på frun till mannen som låg i flera veckor och svävade mellan liv och död på avdelningen. Hur motvillig hon måste ha varit till att stänga ögonlocken av rädsla för att han inte skulle finnas där längre när hon vaknade. Och mitt i all ångest och rädsla över att inte få vakna upp nästa morgon precis som alla de andra barnen kunde jag känna en märklig tacksamhet över att få vara med om detta helvete jag gick igenom. För att jag fick ännu en erfarenhet som kanska kan göra mig till en bättre sjuksköterska för mina kommande patienter.

deppar vi vidare med hjälp av Annika. Det där med att sluta älta var bara en rökridå. Fast lite bättre är det allt.

Oh, I love you! I wish you got the flu
So I could take care of you
Like you take care of me
I’m such a Florence, a real Florence Nightingale
I’ll fluff your pillows, I’ll buy you a Spiderman comic and read you
’til you fall asleep
Sleep on my shoulder! I won’t wake you even if
My back turns crooked and I have to walk with a limp for a week
I’ll make you soup and none of that kind that you get in a jar cause I
know you don’t like those

Oh, I love you! I wish you got the flu
You’re the cutest thing I’ve ever seen ñ like a teddy bear on heroin
Come, I’ll tuck you in tight and I’ll sing for you all night
All night

You can hold the remote, I won’t try to steal it
And the best cushion is yours and you can have your feet on me,
Even though I’m scared of feet and even though I had a hard day at work

Oh, I love you! I wish you got the flu
You can lay your weight on me and I’ll be your backbone
Lay your weight on me
You won’t have to worry

Tidigare idag satt jag på pedagogiska biblioteket och kände hur det drog kallt kring nacken. För andra gången för förmiddagen förbannade jag att jag glömde sjalen hemma denna den kallaste av kalla Göteborgshöstvinterdagar. Ack, lite förstod jag då att det var - om inte döden som svepte in i rummet - så åtminstone Svinis som flåsade mig i nacken.

Någon timme senare kände jag en molande värk i huvudet och upptäckte att jag hade börjat hosta på ett konstigt, torrt sätt. Utan slem men med en distinkt blodsmak. Och nog gjorde det allt lite ont i halsen på ett mysko, svullet sätt. Det är nog bäst att gå hem och låta detta bryta ut på riktigt, tänkte jag, men jag var ju så inne i ett sådant sällsynt flow med min PowerPoint-presentation att jag inte kunde med att avbryta.

Nu sitter jag med en varm dator i famnen, varmt chai-te i magen och värmande filtar från haka till tå och känner hur det börjar värka i lungor och rygg när jag andas för djupt.

Så bring it on, Svinis! Jag har aldrig haft ens en vanlig säsongsinfluensa, så jag tycker faktiskt att det ska bli ganska spännande. Hur sjuk kan man bli på en skala? Och hur mycket kommer jag att få ångra detta uttalande om någon dag?

Nåväl, hellre sjuk i Göteborg än i Hanoi i alla fall.

Jag var på hockey häromdan och såg Lule ta en skön vinst mot Södertälje. Vad som inte var lika skönt var några av mina medsupportrar på bortaläktarens språkbruk. Ovanstående citat kommer från en jöns som surnade till på en av domarna under första perioden och högljutt demonstrerade sitt ogillande på detta sätt.

Hos mig resulterade kommentaren i obehag och ledsamhet. Jag kände att jag nog inte hade någon plats att stå på den där läktaren som den fitta jag antar att jag är eftersom jag besitter en, då fittor tydligen är sådana som inte förstår sig på hockey. För flera av mina medsupportrar utspridda över läktaren var det tydligen en rolig kommentar, eftersom de skrattade åt den.

Jag började fundera på om det var så även på min tid, när jag gick på hockey ofta. Sa folk lika dumma saker då, utan att jag tog så illa vid mig eftersom jag var så inne i supportertugget att allt accepterades?

Jag ville gå fram till han som jämförde mitt kön med vad han för stunden förmodligen tyckte var de lägsta av låga varelser. Ville be honom förklara sig och säga att jag blev ledsen av att han sa så. Föreslå att om han måste använda så fina ord till så fula saker kan han väl använda sig av sitt eget kön istället. Men trots att han skrek sådana här obehagligheter upprepade gånger under matchen lyckades jag aldrig lokalisera var han stod. Och ärligt talat vet jag inte om jag hade vågat om jag hade sett vem han var. Men en tillsägelse borde han ha fått. Om inte av mig så av sina kompisar åtminstone.

Som inspiration till er meatlovers därute som skulle behöva äta vegetariskt någon/några gång/er i veckan.

Ugnstekta rotsaker, bönsallad med kidneybönor tomater lök olja och vinäger, tzatziki och stekt halloumiost.

Så enkelt! Så gott! Och så fräscht. Så att man inte ligger helt köttdäst i flera timmar efteråt. Och kan känna sig solidarisk med fattiga medsystrar och plågade grisar.

Någon gång i veckan bara. Visst då?

På bilden där det ser ut som att Ebba kejkat ihop helt i ett vansinnesutbrott över bänken äter hon egentligen Rostad Lök direkt ifrån bänken utan hjälp av sina vant-täckta händer. Ebba älskar verkligen Rostad Lök.

Och på bilden där hon dricker CocaCola väntade vi oss en ooh-vad-äckligt-det-är med-kolsyra-grimas. Men den uteblev.

Idag är det måndag. Och fanimig dags att börja se framåt och sluta älta.