Ordbajseri

Omy.se har gått i graven. Och det känns, på rikt, som att en viktig del i mitt liv är borta. Oj!

Ha! Där fick ni allt er beskärda del av vietnamestecken! Lễ cưới betyder bröllop och där var jag idag! Det var del två av ceremonin för dr Chanhs son och blivande svärdotter. Förlovningen var jag ju på för nån vecka sen, om ni minns. Där första vigseln helt plötsligt tog plats, pga brudens ålder. Eller var det kanske på grund av vad dr Chanh avslöjade för mig idag, att han ska bli farfar? Annars är det ju grymt snabbt jobbat från förlovningen och till nu. Vågade inte fråga vidare idag, men ska förhöra mig närmare över nån lunch i veckan.

Dr Chanh är skön, det känns som att jag kan fråga vad som helst. Som till exempel att han redan vet att han ska bli farfar, trots att bröllopet var idag. Sex före äktenskapet är ju ett big no-no i Vietnam. Ibland berättar han så öppet om konstigheter i den vietnamesiska kulturen att jag blir generad. Som när han förklarade för mig varför det finns så många "Nha Nghi", små budgethotell, i Hanoi. Dit går man efter lunchen med sin älskare eller älskarinna och hyr rum per timme. Inga konstigheter, tyckte han. Själv blev jag inte bara lite generad av att få det jag egentligen redan visste berättat för mig rakt upp och ned, vilket bara gjorde det roligare tyckte Chanh. Det är numera hans favorithistoria att dra upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang och mina kinder blir alltid lika blossande röda.

Men, tillbaka till bröllopet. Det var, precis som förra gången, snabbt avklarat.

Mina kollegor har varit svåra att få tag på i veckan, alla har varit upptagna med att förbereda för bröllopet. Det har varit tomt på fakulteten, för alla har hängt hos dr Chanh och fixat och donat. Och idag var de alla fint uppklädda och stylade, men tog inte del i själva bröllopet, utan servade istället gästerna. Som vore det den naturligaste saken i världen, att man skulle hjälpa till att ordna chefens son bröllop och sedan ta hand om alla gästerna.

Jag blev, som vanligt, placerad bland de höga herrarna. Chefer och professorer och överläkare. Trist att de inte pratade engelska bara. Men, svensk som jag är, reder jag mig själv ganska bra. Det var ju kul att bara sitta och titta på hela spektaklet.

Jag kom dit halv elva, för dr Chanh ville att jag skulle finnas på plats när de "riktiga" gästerna anlände runt elva. Då stod brudparet och deras respektive familjer vid dörren redo att hälsa gästerna välkomna. Vi lärare från fakulteten stod mittemot och vaktade den stora lådan där kuverten lades i.

Ja, för i Vietnam ger man ju inte bröllopspresenter, utan istället pengar i ett kuvert. Olika mycket beroende på hur nära man står brudparet. Vill man ha lite extra tjänster från exempelvis dr Chanh i egenskap av Head of Faculty kanske man lägger i några hundra dollar extra. Jag blev instruerad att ge 500 000, två hundra kronor ungefär, och gjorde som jag blev tillsagd. Dock gjorde jag missen att köpa ett kort och kuvert, vilket gjorde att kuvertet var för stort för att gå ner i lådan. Ett helt vanligt vitt kuvert, utan något kort i, skulle det ha varit. Jaja, jag lär mig till nästa gång.

Binh, Per Linnés hatobjekt nummer ett som jag ännu inte haft några problem med, fick en blomma i kavajfickan och fick därmed låtsas att det var jag och han som skulle gifta oss. Lite roar små.



Bruden var så vacker att jag inte kunde ta ögonen ifrån henne. Jag tycker bara att det är så synd att de ska vilja vara så vita och sminkar sig så till den milda grad. I mina ögon hade hon varit ännu vackrare om hon hade behållit sin egna hudfärg. Men vitt ska det vara, både på bruden och brudgummen. Alla bröllopsfoton man ser är gärna lite överexponerade så att brudparet ser ännu vitare ut, förutom sminkningen de redan har.

Här marscherar brudparet in. Sa jag att bruden var vacker?

Vi andra åt mat. I mängder. Det är ju det som är det viktiga. En hel firre la de upp på bordet. Inga konstigheter. Och hela friterade räkor, eller vad de är. Som man äter hela, som de är, med skal och allt på. Huvud och allt. Jag, som inte gillar skaldjur egentligen, tycker nästan de är godare så. Så blir det lite kras och fras.



Medan vi andra åt pågick det tydligen en bröllopsceremoni där i periferin. Kanske byttes det ringar, i så fall var jag nog upptagen med att tugga på det där skaldjuret just då. Dr Chanh höll i alla fall tal. Det var fint, jag förstod "Xin Cam On" och "Chuc Xe Khoe". Tack så mycket och framtida hälsa.



De andra var inte så intresserade av att lyssna, de pratade med varandra istället och åt den goda maten. Champagne hälldes också upp i en klassisk glaspyramid, sedan tog brudparet och föräldrarna var sitt glas och gick runt och skålade med varendaste gäst. Vi var väl en 500 stycken eller nåt sånt. Därefter gick de och ställde sig vid dörren igen, utan att själva ens ha smakat den goda maten, och det var dags att bryta upp. Klockan tolv tackade jag för mig, då hade de flesta redan gått, och susade hem igen på moppen.

Ett av dr Chanhs favoritämnen att diskutera är hur den vietnamesiska kulturen är kollektivt inriktad medan den svenska är indivdualistisk. Ju längre jag är här, desto mer förstår jag hur rätt han har och hur det kollektiva tänkandet verkligen genomsyrar allt. Allt som vi gör, det gör vi tillsammans. Allt som vi har, det har vi tillsammans. Jag tänker först på min familj och sedan på mig själv. Det är fint.

Ibland blir jag lite svenskt butter och effektiv. Tänker att du behöver inte hjälpa mig att kopiera de här papprena. Jag kan själv! Gå och gör något vettigt med din tid istället för att stå här och hålla mig sällskap. Du stjälper mer än du hjälper. För att jag är svensk. För att jag inte förstår, att det inte handlar om att göra saker på de mest effektiva sätten, alla på var sitt håll. Det handlar om att göra det tillsammans.

På countryside blev det än mer tydligt hur fint de jobbar tillsammans, vietnameserna. Fastän de inte setts på någon månad teamworkar de smidigt - vare sig det gäller att tvätta moppen eller laga middag eller slakta en fågel.

Sedan blev det lite clashar också förstås. I Kiem och Hoas hus fanns två sängar i rummet. För mig, som svensk, är det självklart att familjen sover tillsammans i ena sängen och jag sover i andra. Speciellt som de så sällan sover tillsammans. På Famliy Hotel vaktar Kiem ofta dörren medan Hoa sover uppe i ett av rummen. Och Tuan Anh ser de ju som sagt inte så ofta. Klart de vill sova tillsammans brevid sin baby.

Men att de skullle låta sin gäst sova ensam, dessutom i sängen närmast dörren, det fanns bara inte på deras världskarta. Så behandlar man ju inte en gäst! Allt som vi gör, det gör vi ju tillsammans! Alltså sover vi ju alla tillsammans i en säng, i en enda stor klump av armar och ben och babykiss. Och Kiem, som gärna skämtsamt vill benämna Hoa som wife one och mig som wife two, var mer än nöjd. Tills han framåt småtimmarna flyttade över till den andra sängen i alla fall.

Det blir ganska kallt om nätterna i de där stenhusen utan någon som helst isolering och glipande träjalusier i fönstrena. Men under täcket var det varmt och gött, även om det blev lite dragkamp om täcket då och då. Hoa hade lagt ut ett slags täcke på mattan som gjorde det lite mjukare, men inte är det utan att man känner sig lite mörbultad när man vaknar på morgonen. Igår kväll var det så skönt att gå och lägga sig ensam i min egna säng, under ett eget täcke. Och jag somnade skönt. Men vaknade med andan i halsen efter bara några minuter med en stark känsla av att något var väldigt fel. Var är de? Var är Hoas värmande armar om mig? Det tog några ögonblick innan jag insåg att jag var hemma och allt var okej, att det var meningen att jag skulle sova ensam. Och jag somnade om med ett leende på läpparna. Mer och mer vietnames för var dag som går.

På countryside levs fortfarande det enkla livet som mer och mer försvinner i Hanoi. Man stiger upp när solen går upp och går och lägger sig när den går ned. Man dricker grönt te och pratar om livet. Man går in till grisarna när man behöver uträtta sina behov. De flesta cyklar, de lite mer välbärgade har moppar men bilar syns sällan till. Man sover på bastmattor i sängarna, med råttorna springande i taket ovanför sig. Man bor i enkla stenhus inredda med säng, altare, och bord för tedrickning. Äter gör man på bastmatta på golvet, eller i sängen.

Jag gillart. Även om jag känner mig lite obekväm med att kissa bland grisar och få kisskvätt på skorna. Och känner mig lite isolerad med min begränsade vietnamesiska och deras obefintliga engelska. Denna gången hade jag med mig Kiem, vars engelskakunskaper är väldigt begränsade, som tolk. Inte heller har han det naturligt omhändertagande sättet som lillasyster Nga. Inte utan att jag kände mig lite ensam ibland. Fyra dagar, tre nätter var såhär i efterhand kanske lite att ta i. Men när jag på tredje dagen började prata om att åka hem blev Kiem så ledsen i ögat att jag bara inte kunde med att åka i förväg, trots att vi innan vi åkte iväg hade bestämt att vi skulle stanna tre dagar, två nätter. Men det var innan Son kom hem tidigare från sitt countryside så att Kiem och Hoa kunde åka iväg till sitt countryside tidigare och vi åkte iväg på torsdag istället för fredag.

Hoa och Kiems tvååriga son bor på countryside med farföräldrarna medan Hoa och Kiem jobbar ihop pengar till familjen inne i stan. Så att de kanske kan bygga på en våning till deras 20 kvadratmeter stora stenhus. Eller dra in rinnande vatten, och bygga en toalett. Huset köpte Kiem för 80 miljoner dong, runt 35 000 kronor. Var han fått såna summor pengar ifrån förstår jag inte. På Family Hotel, där de jobbar för att lönen är bättre än på countryside, tjänar de 2 miljoner dong var per månad.



Tuan Anh, Kiem och Hoas son, snacksar lite före maten och jag dricker te och läser tidningen. En tidning som så fort jag läst klart revs upp till servetter att använda vid middagen. Tuan Anh sätter gärna i sig fyra-fem chips påsar innan varje måltid och därmed ingen riktig mat. Jag vet inte hur föräldrarna och farföräldrarna tänker riktigt, men de är så stolta över att ha en "Big Baby" att jag inte vågar ifrågasätta.



Happy New Year! Chuc Mung Nam Moi! Gott Nytt År! Enligt vietnamesisk sed, även om de vanligtvis gör det om 1,5 månad ungefär, åt jag, Kiem, Hoa och Kiems föräldrar en kyckling för att få lycka nästa år. Som vanligt åts allting på fågeln: skinn ben, och huvud. Sittande i sängen. Mys. Till tolvslaget hade Kiem övat in några svenska fraser och pratade med mor min när jag ringde det obligatoriska tolvslaget-samtalet. All in all, ett perfekt nyår.




Kiem fixar middag, anka. På samma ställe borstar han dagen efter tänderna och spottar i fiskdammen, varifrån vi senare äter fisken. Hoa och hennes svägerska styckar även dem på samma ställe upp lite kött och skär grönsaker. Detta är även samma ställe som Hoa tvättade kläder på, tidigare på dagen. Kiems pappa har flyttat sig några meter när han tappar ut blodet på en kyckling, förmodligen för att det var trångt om plats i köket/disken/toaletten/tvättstugan/duschen. Inger Öjerskogs ord om att hålla det sterila sterilt och det rena rent ringer i mina öron.



En fiskare på promenad på risfältet. Kiem och Hoas hus. Begravningsplats. Kiems föräldrars hus.



Mat mat mat. Precis som vi svenskar fokuserar vietnameserna på mat när de kommer samman till helger och högtider. PÅ lördagen var vi så många som åt hos Kiems föräldrar att vi fick sitta i båda sängarna samt på golvet. Hierarkiskt uppdelade på dem som drack mycket vin (äldre karlarna), de som bara smakade lite (äldre kvinnorna och yngre killarna samt en själv) och på golvet fick de barnpassande mammorna sitta. Inga konstigheter. Inget tjafs. Alla vet sin plats.



Det viktigaste för mig med att komma till countryside, var att se Ngas mamma. Som eftersom Nga är min syster, även är min mamma. Jag oroar mig för henne, nu när hon får sköta hela gården helt själv när yngsta brodern har flyttat ut för att plugga och pappan jobbar i norra Vietnam för att barnen ska kunna utblida sig. Precis som jag och Nga har ett speciellt band - som vi nog knappast förstår oss på själva - har även jag och Ngas mamma en speciell connection. Vi kan inte prata mer än de enkla fraser jag kan säga på vietnamesiska, men vi sitter tätt ihop och håller om varandra. Inte heller med Kiems farbror kunde jag prata utöver mina enkla vietfraser, men även med honom var det ett speciellt fint möte. Han spelade så fint på sitt instrument och jag kände hur glad han var över att jag var där. Och hur glad jag var över att jag var där.

Jag ligger på min säng och rättar oändliga mängder pre-tests för mina engelskagrupper samtidigt som jag gör upp planer för att träffa min senaste vän Nga. Hon som jag mötte på banken när jag letade posten och som jag sedan bytte nummer med. Då minns jag plötsligt en episod på Stockholms Central någon gång i höstas. Jag stod och väntade på något slags tåg när en man kom fram till mig och började prata. Needless to say, så var han inte av svenskt ursprung, utan snarare från Afrika nånstans skulle jag tro. Han var trevlig och snygg och vi tjötade lite och han tyckte jag var vacker och ville bli min kompis. Jag förklarade att jag bodde i Göteborg men han ville ändå ha mitt nummer, då han ibland hade vägarna förbi där. Jag svarade att jag hade fullt upp med de kompisar jag redan hade och att jag var upptagen inför flytten till Hanoi. Så skildes våra vägar åt.

Jag ger inte ut mitt nummer riktigt till höger och vänster här heller, speciellt inte sedan utvecklingen med ansiktsmassösen, men jag slås återigen över hur annorlunda jag är här. Hur jag ger de flesta vietnameser en chans, som svenskar inte hade fått av mig.

Igår var jag och Huong ute på countryside för att sy upp kläder. En plan som gick i stöpet då sömmerskan redan hade fullt upp inför Tet, det vietnamesiska nyåret som infaller i mitten av februari. Det var hursomhelst en trevlig utflykt på tu man hand med Huong, men på väg tillbaka till stan på söndagseftermiddagen var bussen knökafull till minsta kvadratmillimeter. Det var varmt, det var ryckig körning, mina medpassagerare hade sina svettiga armhålor i mitt ansikte, jag var trött och jag hade en timme av stående i knökfull buss framför mig. Ändå blev jag inte sur. Jag blev inte less. Jag bara stod. Och njöt. Jag, som kunde få en eftermiddag förstörd över att behöva stå i full buss från Brunnsparken till Balladgatan. Det är så att jag inte själv förstår mig på mig ibland.

Som den äkta vietnames jag snart är har jag förstås ansiktsmask på mig i trafiken. Inte för att jag tror att det hjälper så mycket, det känns som att föroreningspartiklarna är för små för att stoppas av detta filter. Men det skadar ju knappast i alla fall. Förutom att det ibland blir lite svettigt inunder. Men man slipper ju bli brun också.

Det finns många faror i Hanoitrafiken. När jag kör omkring i min rutiga ansiktsmask använder jag mig därför av en riskbedömningsstrategi. Jag observerar mina medtrafikanter, bedömer vilka som kan vara farliga och försöker sedan hålla mig ifrån dem.

Högst upp på listan kommer alltid unga killar utan hjälm. Det ser man ju direkt på dem att de inte värdesätter livet som vi andra gör, eller i alla fall inte har vett att skydda det med ett så enkelt medel. De har inget att förlora, eller så har de inte insett hur mycket de har att förlora. Hursom, så kör de ofta ruskigt fort och cruisar än hit och än dit bland filerna. De håller jag mig så långt borta ifrån som jag bara kan. Det brukar vara lätt, för oftast ser jag dem bara susa förbi mig och på nån sekund är de borta i myllret igen. Det är när det är 90 graders vinkel mellan oss i korsningar som de är riktigt farliga. Dem har jag ingen bild på, för det är omöjligt att ta skarpa bilder i de hastigheter de färdas i.

Tvåa på min lista kommer bussarna. Bussar är hårda. Malin är mjuk. Bussar är stora och går in till hållplatser vid jämna mellanrum. Vad bryr de sig om vilken liten Malin de tränger ut när de pressar sig in till hållplatsen. De är inte sällan fullproppade med folk till den grad att några hänger ut genom dörren. De har med andra ord inte den kortaste bromssträckan, så jag försöker att inte ha dem allt för nära bakom mig heller, skulle jag behöva bromsa till.



Cyklar är ett enda elände. De är långsamma, vingliga och håller sig alltför sällan på sin kant, det vill säga närmast trottoaren. De cyklas oftast av skolelever och unga studenter som inte riktigt har förstått hur moppetrafiken fungerar ännu. Gärna i par eller varför inte tre i bredd på en redan trång gata. Oftast med en elev på varje pakethållare dessutom. Häromdan såg jag tre unga studenter på en liten cykel, typ BMX-modell. En styrde, en satt på packan och trampade, den tredje satt bakåtvänd på styret och smsade, med fötterna på han som styrdes ben. Ja det var en syn vill jag lova. Fick till och med en luttrad Hanoian som mig att vända mig om och stirra. Cyklar överlastade med blommor, tandborstar, plasttofflor eller dylikt försöker jag särskilt hålla mig ifrån.



Sedan kommer vi till det riktiga glädjeämnet, som kan få mig att le några gånger per dag. Överlastade moppar. Det är fantastiskt vad de kan lasta på sina moppar, vietnameserna. Ett kylskåp? Ens fyra kompisar? En madrass till en dubbelsäng? En hel, åtminstone död, men komplett med allt från huvud till svans, kossa? Klart man langar upp det på moppen! Inga konstigheter. Men jag håller mig så långt ifrån dem jag kan, för de har ofta ett lite ortodoxt körsätt. Väjar inte lika lätt som vi andra.






Här fick jag med tre riskfaktorer i ett klick. En liten familj, mamma pappa barn barn, på en moppe. Utan hjälmar dessutom. Bakom dem en moppe fullastad med plastpallar. Vardagsmat i Hanoi.

Sen är ju frågan den, om den farligaste av alla kanske inte är den lilla blonda flickan som tar bilder samtidigt som hon kör, i och för sig. Så ser ni nån blondie i rosarutigt ansiktsskydd och en kamera i ena handen komma susande, håll er borta!

Så blev det juldagen och allt vände till det bättre igen.

Tog sovmorgon ända till åtta - så länge sover vietnameserna inte ens om de är lediga och har varit vakna till tre på natten - efter en feberfri natt. Lät magen vila och hoppade över frukost. Lite skånsk Marabou mjölkchoklad slank ner istället. Fick en postavi i handen när jag lämnade in rumsnyckeln i lobbyn, tänk det kanske går att skicka rekommenderade paket till Vietnam ändå! Runt hörnet mötte Binh, moppeparkeringsvakten, mig med ett ovanligt stort leende och bjöd in mig att sitta ner för lite te. Jag borde egentligen ha åkt till vietnamesiskan för jag var redan sen, men kände att min tid var bättre investerad i att dricka te med honom. Så vi drack te, och vi pysslade med orsaken till hans särdeles stora leende denna morgon. Igår kväll vidarebefodrades en av Maddes julklappar, ett slags tetris-spel, till honom som en julklapp. Lite tidsfördriv där han sitter och kollar på moppar dagarna i ända. Vi knåpade på, men vi lyckades ändå inte lösa det. Jag körde iväg till vietnameslektionen och solen sken från blå himmel. Jag behövde inte ha jacka, för första gången på en vecka eller så. Och vietnameslektionen gick bra. Jag kan faktiskt ganska mycket ändå. Och utan att jag ens bad om det blev vietnameslektionen förlängd med femton minuter, då den började femton minuter senare på grund av min sena ankomst. Sedan körde jag tillbaka till campus och lyckan bubblade i magen. A good day to be alive. Jag åt lunch med dr Chanh och vi hade intressanta diskussioner. Han visade omsorg över mitt hälsotillstånd utan att bli tjatig och pusha på om att jag ska uppsöka sjukhus. Bespisningstanterna gick för en gångs skull med på att ge mig en mindre mängd ris, trots att de alltid tycker att jag äter för lite. Sedan drack vi vårt vanliga kaffe och passionsfruktsmilkshake och dr Chanh sa att jag har problem med magen för att jag oroar mig för mycket. Att jag inte ska oroa mig för mycket, att han tycker att jag är duktig och att han gärna vill ge mig ett riktigt, betalt jobb när jag är klar med detta. Så skildes vi åt och jag gick iväg för att leta reda på det där postkontoret där mammas paket skulle kunna tänkas ligga. Jag hittade en bank istället och förhörde mig lite om pengaöverföring till Sverige hos en trevlig tjej. Sedan frågade jag efter postkontoret som avin hörde till. Utan att tveka lämnade tjejen då sina andra arbetsuppgifter och gick för att leta upp det tillsammans med mig. Hon pratade ganska bra engelska, men ville gärna lära sig bättre, inflikade hon. Så kom det sig att jag inte bara fick ett efterlängtat julpaket i famnen utan även ett nytt telefonnummer i mobilen. Min underbara mamma hade skickat så fina saker att dela ut till mina älskade vietnameser. Första julklappen är redan utdelad, det blev ett halsband till kvinnan som tar emot och ger ut min nyckel varje dag och städar mitt rum, byter mina sängkläder och ser till att jag alltid har toapapper. Att se henne skina upp när hon tog emot julklappen hade bara det räckt till för att göra den här dagen strålande.



Min Wall of Fame blir större och större för var dag som går. Jag gillart.

Istället för risgrynsgröt började jag, nya lillasyster Nga och hennes syster (kusin) Tam dagen med Pho Bo.


Hos Dr Chanhs hus stod presenterna uppradade i väntan på att bli överlämnade till den blivande brudens familj. I staplar av bra nummer såklart. Ni minns, 7 och 9 är bra nummer. Därför ser man till att det är ett bra antal förpackningar i varje pyramid. Såsom 99 kakförpackningar exempelvis.





Som bars in av dessa sju (lägg märke till siffran) extraknäckande studenter vars jobb går ut på att vara 5, 7 eller 9 stycken, ha på sig röda slipsar och bära in presenterna i brudens hus. Schysst extraknäck.



Hos bruden satt hennes familj uppradad på ena sidan bordet och vi andra på andra sidan. Inte helt olikt Sverige.



Tillbaka på hotellet väntade en mycket trevlig överraskning! Tomten hade skickat paket från Skåne! Åh så glad jag blev!



Sedan var det dags för Skype-konferens med familjen. Efter lite initialt trassel fick vi med Hanoi, Lövtorp, Boden och Piteå på linjen samtidigt. Den nya teknikens under. Sedan fick vi höra Abbe sjunga Vi komma, vi komma från Pepparkakeland för full hals. Det var breathtaking.



Till middag tvingade jag i Nga pizza. Hon var sådär imponerad.



Sedan kollade vi in den julsmyckade katedralen. Det var mys.



Här är undantaget som bekräftar regeln om att jag och Nga blir "förtjusande" på alla våra obligatoriska Malin&Nga-bilder. Jag är inte dödssjuk till den grad som ringarna under mina ögon tyder på. Jag har bara inte kunnat ta upp någon näring från maten de senaste tre dagarna då den har passerat mitt tarmsystem alldeles för fort (ja, detta är en fin omskrivning).



Sedan rundade vi av kvällen med rostade solrosfrön och, vad som inte syns på bilden, men är Lucky Lucky spelandes på mobilen.

De är enna fantastiska på att pigga upp en just som mungiporna tenderar att börja hänga lite neråt, vietnameserna.

Igår eftermiddag kände jag mig lite ensam men inte pigg nog att dra iväg till nån kompis/café/restaurang. Det blev ett besök på gamla vanliga studentmatsalen, där jag får en redig portion ris, tofu, grönsaker och gärna några påpropsade revbensspjäll också för 3-6 kr. Inte så himla inspirerande mat (Madde: tänk sjukhusmaten), men bra, enkel bukfylla. Personalen ler alltid glatt när jag kommer in och ibland kommer de med något som liknar en kokt potatis, fast med ännu mer stärkelse, till efterrätt. Just precis vad man längtar efter att ha proppat i sig en massa torrt ris... En potatis så sträv att den fastnar i gommen och är nästan omöjlig att svälja utan att ha någon vätska att spola ner den med. Men jag uppskattar gesten, och deras glada välkomnande leenden.

Igår hade jag med mig min vietnamesiska lärobok som sällskap till middag och fick snabbt sällskap av även Luc, killen som lägger upp portioner stora nog att jag aldrig kan äta upp dem varje dag, som jag fick öva min vietnamesiska på. Snart dök även Binh, som har hand om min moppeparkering, upp och la sig i konversationerna. Så trevligt med middagssällskap! Jag blir så glad när de förstår vad jag säger och så frustrerad när jag inte förstår vad de säger.

Ikväll sitter jag nedbäddad under täcket med någon slags udda frossa, vet inte var den kommer sig ifrån. Lite synd tycker man allt om sig själv. Vad är detta för uppesittarkväll? Då knackar det på dörren och där står Hanh, den avvisade ansiktsmassösen, med en julklapp till mig. En fint inslagen hemstickad halsduk och ett brev vackert ihopvikt. Jag blir varm.

Det har varit lite punka i själen denna vecka. Det är jul hemma, men inte här. Jag har varit här en månad nu - smekmånaden är över. Jag är väldigt nervös över hur jag ska lyckas lära ett omvårdnadsengelska till studenterna. Vietnamesiskan känns så svår att lära sig - jag gör mig oftast förstådd men har väldigt svårt att förstå vad de säger till mig. Det är jobbigt att det är lite jobbigt, men jag försöker acceptera att det är så. Det måste få vara så. Jag ska vara här ett halvår, det kan inte vara tjolahopp hela tiden. På Family Hotel blir de ledsna när jag säger att jag saknar min familj och mina vänner. We are your family now, försöker Huong. Och jag försöker förklara att det ena inte utesluter det andra. Eller ersätter. Och att jag saknar dem när jag är i Sverige, trots att jag har min familj och mina vänner där. Och lovar dem att nästa vecka ska jag vara glad igen.

Imorse däremot, då var det punka på moppen! Inte bästa starten på morgonen. Kände direkt när jag körde iväg att det var något som kändes annorlunda, men först när jag kom ut på den större gatan här utanför kände jag punkan på bakdäcket. Jaha, vad i helsicke gör jag nu, tänkte jag. Var fixar man nåt sånt här? Det var ganska tidigt på morgonen så jag var inte säker på att Chanh eller Trung hade hunnit till campus än. Alltså stoppade jag första bästa som gick förbi på gatan med ett försiktigt "Xin loi". Han förstod snabbt vad som var problemet av mina gestikulationer och hänvisade mig till gatuhörnet några hundra meter längre fram. Justja där utanför mitt supermarket brukar det ju stå några meckiga gubbar och ropa efter mig när jag går och handlar. De hade dock inte vaknat ännu, så det blev till att stoppa nästa vänliga själ som visade mig ytterligare några hundra meter fram och sedan till höger. Före eller efter bron, frågade jag - och han förstod mig! Vilken lycka. Före bron svängde jag höger in på en stig som snart ledde fram till en gubbe som stod och tvättade en moppe. Också han förstod snabbt vad som var problemet, gav mig en stol och gick till verket på mitt bakdäck. Tänka sig att de lagar punkor på precis samma sätt i Vietnam som vi gör i Sverige, inklusive vattenbadet och allt! 20 minuter senare var den flinka farbrorn färdig. 20 000 (10 kr) ville han ha för besväret och jag blev så förvånad att jag gav honom 30 000, kickade igång min moppe igen ivrigt påhejad av xe om-förare på andra sidan ån och puttrade vidare.

Min syster rekommenderar turister sevärdheter runtom i Hanoi dagarna i ända. Ja, just nu är det ganska sparsamt med turister på Family Hotel, så det kanske var att ta i men. Själv har hon besökt väldigt få av dessa "attraktioner". Ho Chi Minh Museet exempelvis, en av de viktigaste platserna i Vietnam för vietnameserna själva. Där finns Ho Chi Minh, den ovillkorligt älskade och beundrade landsfaderns, balsamerade kropp. Museet ligger kanske 3 km från Family Hotel, men min syster har ännu inte varit där. Det var det där med fritid, ni vet. Därför tänker jag ta mig an uppgiften att under mitt halvår här guida runt min syster till alla de där platserna hon skickar turisterna till dagarna i ända.

Idag blev det Van Mieu, ett tempel på platsen för Vietnams första universitet. Och fika på Café Smile.



Jag har inte blivit enbent. Jag är bara SPEXIG!

Igår eftermiddag träffade jag mina första studenter som jag på något sätt ska lyckas lära Nursing English. Ibland blir jag lite mörkrädd. Jag är ju varken pedagog eller särskilt bevandrad i engelsk omvårdnadsterminologi. Första träffen gick i alla fall bra, de fick göra ett diagnostiskt test och på äkta vietnamesiskt vis var de glada, nyfikna på mig och imponerade av mitt blonda hår.

Sedan var jag matt av en vecka av lite konkret jobb men många funderingar i alla olika banor. Jag tog moppen till Old Quarter och hängde med familjen. De uppmärksammade min något låga profil och de vet precis vad de ska göra. De tvingade mig att sjunga min viet-sång numero uno: "I'm so lucky lucky" och tog med mig på Night Market med efterföljande sockerchock i form av isad fruktsallad badandes i kondenserad mjölk.

Den här lilla skitungen till charmtroll, Duc Anh, har lärt sig mitt namn... Och jag är stolt som en annan moster. Och det är precis vad han ropar efter mig; Côôôô Mac Nin!!!! Med äkta vietnamesiskt uttal. Och mitt hjärta blir så varmt och jag ler löjligt förtjust.

Min lillasyster lever och andas Family Hotel. Hon bor där, hon jobbar där. Hon har så gott som ingen fritid. Någon gång kan det hända att hon slinker iväg på Night Market en fredag eller lördag kväll. Ibland hämtar hon turister från något hotell nåt kvarter bort. Hon hämtar Phuong Anh och Duc Anh från skolan några hundra meter bort. Någon dag i veckan åker hon till universitetet tidigt på morgonen och återvänder raka vägen dem så fort föreläsningen är klar. Några gånger om året åker hon hem till sin familj, som bor 15 mil bort, och hälsar på en dag eller två. Men vill ni träffa henne, gör ni säkrast att söka upp Family Hotel. Hon är där 999 gånger av 1000. Ibland är hotellet tomt på gäster och hon har varken barn att passa eller mat att laga. Ändå kan hon inte lämna stället. Det skulle ju kunna dyka upp en turist att ta hand om.

Ikväll var det FF på Family Hotel och lite mer uppsluppen stämning än vanligt. Jag och killarna, förstås, åkte iväg och tittade på fotboll. Vietnam spelade ju final i SEA Games. Halvvägs in i andra halvlek blev vi dock kommenderade, via telefon från countryside, att bege oss tillbaka till hotellet. Inte för att där fanns något att göra, inga turister syntes till alls. Men vi måste ju vara på plats, skulle det dyka upp någon. Trots att Nga och Hoa höll ställningarna på stället. De lever så hårda liv, vietnameserna.

Efter middagen bad Nga, oväntat, om en tur på moppen. Trodde jag inte att hon skulle våga, efter Huongs demonstration för killarna om att storebror ser dem hela vägen från countryside. Men ut på stan begav vi oss. Vi puttrade runt Ho Cho Minh Museum, dit min lillasyster hänvisar turister varje dag, men aldrig varit själv ännu. Hon har ju som sagt ingen fritid. Vi styrde vidare mot West Lake, största sjön i stada, där det alltid blåser lite kallt. Min syster kröp närmare bakom mig på moppen, stack ner händerna i mina kapfickor och viskade i mitt öra: My sister, I feel freedom.

Alla kategorier, utan tvekan, var detta dagens bästa. Kanske till och med veckans, månadens. Att med så små medel, lite bensin i tanken och manövrerande av moppen, ge henne en så skön känsla. Det bästa I tell you.

Sötebrödsdagarna är officially over. Utan sweet Madde vid min sida funkar inte planen med att säga ja till allt och alla och ändå bara stöta på vietnameser som vill en väl.

Igår blev jag tvungen att säga till Hanh, ansiktsmassösen, att sluta skicka 25 sms per dag och böna och be om att jag ska spela badminton med henne, komma och äta middag så hon kan presentera mig för sina kompisar, gå med henne till marknaden eller till ett tempel och bli arg och sur när jag säger nej. Så kan det tydligen gå när man tackar ja till allt. Man får en halv-obsessed student på halsen och blir tvungen att göra henne ledsen genom att säga att hon ska hålla sig borta. Hon bönade och bad om en ny chans, och just det gjorde mig ännu mindre sugen på att ge henne den.

Dr Chanh säger att det är vietnamesisk kultur, att jag inte borde ge ut mitt telefonnummer till studenter för då får jag dem på halsen. Men Hanh är den första riktigt psyko-efterhängsna jag träffat på i Vietnam, så än så länge vill jag gå efter MFS-kursens devis: det finns kufar och skitstövlar i alla kulturer, så ibland handlar det inte om kultur - utan att man haft otur och stött på någon dumming. Inte för att Hanh är en dumming. Men nog så efterhängsen.

Idag fick jag ett oväntat, till en början trevligt telefonsamtal. Som tog en mindre trevlig vändning när personen i andra änden, som jag känner sedan "länge" men aldrig riktigt litat på, bad mig låna ut 200 dollar. Jag har tidigare blivit varnad för att låna ut pengar just till denna person x, och kände instinktivt att det här inte var något jag ville göra. Jag konsulterade de vänner jag litar på, som rådde mig att under inga omständigheter ge honom några pengar - utan förklara att jag jobbar här volontärt och inte har några pengar att ge ut. Usch, vad ont i magen jag fick.

Vi är vänner, men jag litar inte på honom, jag vill inte låna ut pengar till honom. Men hur kan jag se honom i ögonen om jag nekar honom pengar? Samtidigt som jag kommer körande på en moppe som kostade fyra gånger de pengar han ber om. Samtidigt som jag är finklädd i kläder som i nypris tillsammans kostade de pengar han ber om.

Jag har ju pengarna, och mer därtill. Men jag vill inte ge dem till honom. Så jag gjorde som mina vänner sa. Jag spelade ut volontär-kortet. Väntade mig att han skulle bli sur, men han sa att han förstod och att det var okej. Jag mådde ännu sämre. Kanske borde jag ge honom pengarna ändå? Om han var en "bad person", som mina vänner säger att han är, så borde han väl ha blivit arg?

Åh! Kanske är jag hellre den naiva, godtrogna tjejen som blir av med 1500 spänn än den snåla västerlänningen som inte lånar ut pengar till en kompis? Men samtidigt ber mina "riktiga" vänner, de som aldrig ta emot ens en tjuga från mig, att inte ge honom pengar.

Hoja.

Det är mycket som är otroligt annorlunda när man jämför den vietnamesiska kulturen med den svenska. Att de äter huvudet - med näbb och tuppkam och allt kvar - på kycklingen, att de säger ja när de borde säga nej, att vietnamesiska män "äter ris hemma och nudlar ute", att de ljuger till höger och vänster, att de använder whitening tvål och bodylotion... Listan kan göras lång.

Det mesta som är annorlunda med den vietnamesiska kulturen skulle jag ändå vilja påstå att jag gillar. Det är ju därför jag är här, annars kunde jag lika gärna stanna hemma. Jag gillar att ha hittat ett land som McD inte har kommit till ännu. Som fortfarande i viss mån står utanför globaliseringen - även om det inte kommer stå sig länge till.

Det som jag inte gillar kan jag oftast åtminstone acceptera. Jag kan analysera vietnameserna, varför de resonerar som de gör och varför det inte stämmer med vad jag tycker. Jag kan se var vi tycker annorlunda och kan acceptera att det får vara så. Att det inte nödvändigtvis behöver vara de som har fel och jag som har rätt, eller vice versa. Det är annorlunda bara.

Vad jag däremot bara blir fruktansvärt frustrerad, förbannad och allmänt hatisk mot är när jag hör talas om hur vietnameserna ser på ofödda barn. Hur de flesta, inte alla ska påpekas, hoppas på pojkar. Hur kvinnorna känner sig som misslyckanden om de föder fram en flicka, särskilt om det är den förstfödda. De skulle bara veta hur det funkar, det här med ägg och spermier.

Jag och andra lillasyster Nga diskuterade detta över middagen ikväll. Hon berättade om hur hon vet att hennes pappa alltid älskar henne och är stolt över henne, men att hon också vet att han alltid har önskat att hon skulle blivit en pojke istället. Trots att hon har en storebror. Att det alltid finns en underton av besvikelse i deras relation. Hon beskriver hur hon känner att hennes pappa älskar hennes (manlige) kusin på ett annat, mer självklart, sätt än han älskar henne. Mer som sin egen son än han älskar sin egen dotter som sin egen dotter.

Så hon hanterar det på det sätt vi alla skulle hantera det. Hon försöker vara en så god dotter som möjligt, utan att någonsin känna att hon duger. Hon åker till det kalla landet på andra sidan jorden med knackig engelska och utan att någonsin ha varit utomlands tidigare. I hopp om att kunna leva upp till sin storebror, eller bara till sig själv, hade hon bara fötts med en snopp.

Det är så helvetes jävla sjukt så jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag såg en viting idag!

Ja, nu är ju det inte sådär jättesensationellt. Åker man in till Hoan Kiem, där de flesta hotellen ligger, så ser man dem i parti och minut. Men detta var i mitt egna hood, hon kom ut från "mitt" supermarket. Här växer vi inte på trän direkt, vi vitingar. Har väl sett några icke-vietnamesiska gästlärare på campus några gånger, men detta var den första jag såg ute på gatan. Och jag fick lite av en aha-upplevelse över varför jag blir så utstirrad när jag vandrar gatan fram. Vi ser verkligen konstiga ut. Hon stack ut. Så hade hon ändå inte knallblont hår, som en annan, utan diskretare brunt.

Jag stirrade på henne som vietnameserna stirrar på mig. Vad gör hon här? Var kommer hon ifrån? Bor hon här för en längre tid? Bor hon i närheten? Vill hon bli min kompis? Kanske är det precis det vietnameserna tänker när de stirrar ut mig. Kanske inte. Hon kastade en blick på mig och tittade sedan framåt igen. Inte alls lika fascinerad av mig som jag var av henne. Hon ville nog inte bli min kompis. Och det är okej. Alla andra dagar i veckan klarar jag mig utmärkt utan västerländskt sällskap. Men just idag hade det varit skönt att ha någon från min sida av världen att diskutera med.

Jag fortsatte min sökning efter nytt massageställe istället, då mitt och Maddes gamla ställe har blivit alldeles för hårdhänt. Hade spanat in ett från moppen som låg i grannskapet och såg rätt fräscht ut. Stor, öppen ingång med blåa, icke-neonlysande, skyltar. Såg inte så massage++ ut helt enkelt. Så jag stegade in och fick följa med några trappor upp.

Där väntade en ångbastu där jag helst inte ville röra någonting. Kanske bara blev nojig över vilka som suttit där innan mig. Sedan kom jag ut till massagerummet och massagebädden stod ställd mot väggen. Det är ju inte optimalt om man vill kunna gå runt bordet, tänkte jag. Inget hål i madrassen att stoppa ner fejjan i fanns det heller. Det här används nog inte primärt till massage, tänkte jag, när min massös började slumpmässigt massera mina muskler. Lite vad, lite arm, lite rumpa, lite nacke och sedan lite fot. Ingen ordning alls. Kändes inte som att helkroppsmassage var hennes primära arbetsuppgift, om vi säger som så. Därför blev det ruskigt spännande när hon hoppade upp och började gå på min rygg. Rullstol - here I come, hann jag tänka innan det knakade till högre än jag någonsin hört min egen kropp knaka mellan mina skulderblad. Jag gav ifrån mig ett skratt av ren lycka att jag fortfarande levde, med all känsel i behåll. Jag blev orolig varje gång hennes händer vandrade närmare gluteus maximus, men hon höll sig på banan. Hade jag varit kille hade det nog varit en annan sak. Hon gjorde en mycket lustig hårbottennmassage, som gick ut på att tvinna slingor av håret och sedan på något sätt snärta till. Kändes mycket lättsammare än när hon tog tag om min nacke och vred huvudet åt sidan och knakade till så att jag trodde att hela huvudet hade lossnat. Nytt glädjetjut över att jag fortfarande levde. Trots att jag långa stunder fick ligga på helspänn, antingen orolig för att massagen skulle ta en otrevlig vändning eller att hon skulle knäcka min rygg/nacke/valfritt annat ben i kroppen, var jag märkbart lättare i kroppen när jag betalade mina 40 kronor och stegade ut. Hur mycket det berodde på massagen kontra att ha en hel, frisk kropp kan man ju fundera på, dock.

Jag har gode så dåligt samvete över att jag pruttar omkring på min moppe och bidrar till den sjukt dåliga luften i Hanoi och att vår planet dör lite mer dag för dag. Men jag vet inte riktigt vad alternativet är. Tänkte först på cykel, men dömde ut det som för farligt. Måste ju ändå vara i trafiken, utan de möjligheter att gasa, väja och svänga som man har på moppen. Det finns förvisso ett ganska vältäckande bussnät i Hanoi och det är billigt att åka buss. Men de tar sig ju knappt fram i trafiken för alla moppar, bussjäklarna. Dessutom funkar de nog bara sådär på kvällar. Jag skulle ju kunna kombinera bussar med xe om, moppetaxi, förstås. Men man vet aldrig med de där xe om-förarna. Helt plötsligt att har man åkt en bit när man inser att han kör lite svajigt och luktar sprit. Tagit sig några sluringar för mycket i väntan på nästa kund, som råkade vara jag. Sen är det jobbigt att behöva deala med dem också.

Alltså pruttar jag runt på min moppe. Förlåt moder jord. Men jag mår i alla fall dåligt för det.

Ikväll slogs alla mina mopperekord. Vietnam slog Singapore i semifinalen i SEA games. Vi snackar fotboll. Jag och Kiem drack öl och kollade matchen på en bar. Folk var som tokiga och dansade på borden när Vietnam gjorde mål. I love it. När matchen var klar, 4-1, drog vi ner till sjön. Det gjorde cirka en miljon andra moppar också. Jag skojar inte. Det var ett enda rött hav av viet-flaggor och moppelampor. Det sjöngs, viftades med flaggor och dansades på rullande moppar. Förstå vad de älskar sitt land, vietnameserna. Det här var ändå "bara" deras U23-landslag som slog Singapores U23 i en semifinal i Sydostasienspelen. Och de firar som att de inte fanns en morgondag.

Jag bara satt på moppen och tittade på och skrattade rakt ut av all glädje jag omgärdades av. Sedan köpte vi en flagga och gav oss in i folk- och moppemyllret. Det varvades motorer som aldrig förr och vi sjöng "Viet Nam! Ho Chi Minh! Viet Nam! Ho Chi Minh!" Den gamla dängan. Att köra 500 meter tog en timme, för folk ville mest varva sina motorer och vifta med flaggorna. Alla blev, som vanligt, extra glada av att se en blond tjej i skaran och jag fick nya kompisar i parti och minut. Och moder jord dog lite till.

Jag skriver tusentals ord om min vistelse och jag vet inte om det är någon annan än jag själv som orkar läsa alla långa haranger. Men det är okej, för jag skriver mest för mig själv. För att jag ska minnas hur det var, sen när jag inte är här längre. Jag skriver som ett sätt att resonera kring saker jag upplever, eftersom jag (än så länge) valt att inte umgås med andra västerlänningar i större utsträckning än att jag hälsar på dem när vi möts på Family Hotel. Genom bloggen kan jag sätta upplevelser, känslor och dilemman i ord och därigenom kunna finna förhållningssätt till dem.

Hur som, så blir det mycket ord på bloggen och lite bilder, än så länge. Så jag tänkte härma niotillfem även idag och kopiera hennes söndagstradition med en bild i timmen. Här kommer min lördag i bilder!


08:00 Vaknade jag av de badmintonspelande vietnamesernas glada utrop och uppspelta studenter som skulle ha lektion i rummet under mitt. Väckarklockan var kanske lite annorlunda men annars var det nog ganska likt ett svenskt uppvaknande en lördag morgon. Grus i ögonen och rufsigt hår. Kanske lite svettigare.


09:00 Hade jag och Lejotti dragit oss nog länge och startade morgonen med att, inte helt olikt våra rutiner i Sverige, kolla vad som hänt i världen och bloggosfären. Vi börjar vara less på att läsa om Tiger och Elin nu.



09:30 Åt jag som vanligt Pho Ga till frukost. Dock inte på mitt vanliga ställe across the street eftersom den goa kvinnan där verkar stänga stället på helgerna - good for her! Och jag saknar inte havregrynsgröt a bit! Konstigt, det trodde jag ändå att jag skulle göra. Men Pho är så varmt och skönt i magen på morgonen.


10:00 Tog jag moppen ut i vimlet och styrde mot Army Hotel. Jag blir bättre och bättre på att köra för var dag och meter som går.


10:30 Gjorde jag 40 sköna, tuffa längder i bassängen på Army Hotel.


11:00 Var det vad vi svenskar skulle kalla solarväder, det vill säga enstaka moln och dryga tjugo grader, och vad vietnameserna kategoriserar som långärmat-väder. Jag hade tursamt nog lyckats få tag i en Viet Nam News med dagens datum - man får se upp när man köper tidningar, de är ofta någon dag gamla - och lade mig och solade lite vid poolen.


12:00 Tog jag med mig tidningen och åt lunch på ett av mina favoritställen i Hanoi, Café Smile. Jag lyckades, med hjälp av Arvids bok, beställa på vietnamesiska. Passionsfruktsjuice och en macka med bacon och grönsaker blev det. Så gott! Jag tänker på dig varje gång jag dricker passionsfruktjuice, Madde. Och mer därtill.


13:00 Hittade jag en parkeringsplats i det ständigt fulla moppegaraget till lill-hondan och återvände till mitt hotellrum.



14:00 Försökte jag kolla på På Spåret på SVT Play men den där retliga gröna cirkeln ville bara cirkulera mitt på Kristian. Jag antar att det handlar om att jag har för seg uppkoppling eller vad säger ni, datanissar?


19:00 Åt jag och Bien middag på Chim Sao. Sötrostade jordnötter. Sallad med råa grönsaker. Färska vårrullar. Så
himla gott!


20:00 Såhär älskar jag Hanoi som mest. På moppen med näsan i goddoftande pojknacke. Med utrymme att kunna njuta av gatulivet som tar plats mitt framför mina ögon. Till skillnad från när jag själv kör.


21:00 Åt vi glass vid Ho Tay.


21:30 Är jag tillbaka på rummet med datorn på magen.

Det är en riktig fröjd när jag får med mig någon av tjejerna från hotellet så att de får andas en stund. Om det så bara är en kvart på night market. Killarna är ju inga problem att sno med sig på en kaffe eller öl. Men tjejerna. De ska laga mat och se efter barnen och vänta på turister som är på väg från flygplatsen eller tågstationen. Därför var det så underbart kul att ta med Nga till svenska ambassaden ikväll för att titta på luciatåget och tugga på pepparkakor.

Klart det ska lockas hår och sminkas först! Vi skulle ju hitta Nga en svensk, icke-misshandlande man!

Hoa blev också sugen och gick loss med rouget.

Ambassadör Rolf, som vi fick ta i hand och niga för när vi anlände, håller välkomsttal.

Lucian var modern och både sjöng och log. Och fint sjöng de!

Eftersom jag likaså hade på mig en prickig klänning och utvippat hår tänkte jag att det var lika bra att dra en niotillfem-pose också.

Min syster är så fin, så fin!

Obligatorisk Malin och Nga bild!