Ordbajseri

Imorse var jag på universitetssjukhuset här runt knuten för att på allvar påbörja min bana som etnografisk forskare. I vanlig ordning tar allting mycket längre tid än jag tänker mig att det ska göra. Inte var det ju bara att slänga ut lite patientinformation och Consent Forms, de ville ju ha tid att tänka på det också. Och, om man bara tänker efter i förväg, så är ju det ett helt rimligt önskemål. Ibland bara glömmer jag att tänka. Så, kanske, förhoppningsvis, imorgon kan mina deltagande observationer ta sin början.

Men jag fick chansen att återupptäcka det där som har bleknat i mitt minne det senaste halvåret när jag inte jobbat inom sjukvården. Tacksamheten för livet, för att få vara frisk. Den är utan tvekan en av de största anledningarna till att jag älskar att vara sjuksköterska. Att bli påmind om hur bra man har det, bara genom att vara frisk, nästan varje dag. Det är en ynnest.

Och jag såg patienter som var riktigt sjuka idag. Palliativt behandlade cancerpatienter. En ung kille. Och det skar i hjärtat på mig. Tänk om det var han. Tänk om det var han som var så där sjuk och så nära döden. Och jag var långt bort i landet lagom. Och jag tänkte att livet är för kort och skört för att så här fina, stora känslor ska kastas bort.

När jag slog följe med Son hem från dagens första engelskalektion (jag är så less mina engelskalektioner nu så jag kräks) berättade hon att hon hade träffat Kristina, den göteborgska sjuksköterskestudenten som stångas med Mr Binh denna terminen, förra veckan. Son var förvånad över att Kristina bor så långt ifrån skolan och föreslog att hon skulle bo här med mig istället. Och jag blev helt mållös. Jag förstår hur det i hennes värld är helt logiskt att om vi kommer från samma land och befinner oss så här långt hemifrån så slår vi självklart våra säckar ihop på 20 kvadratmeter, även om vi inte känner varandra sedan förut. Jag har ju två sängar och på så vis skulle ju även Kristina ha nära till skolan. Men för mig blir det bara nej nej nej, jag vill ha mitt rum ifred! Och jag försöker förklara för Son att jag förstår hur det med henne tankesätt verkar helt logiskt, men att jag tror att varken jag eller Kristina skulle länna oss helt bekväma med den lösningen. Jag antar att jag inte är riktigt så vietnamesisk ännu, hur mycket jag än försöker vara som dem.

När jag skypar med mamma idag så ber hon mig att vara "i alla fall lite glad att vara hemma" när jag anländer om ganska exakt två månader. Så jag peppar med Maia Hirasawa ikväll. Men Say Goodbye, den skippar vi snabbt förbi.

För lika snabbt som Hanoi kan bli dåligt, lika snabbt kan det bli bra. Det är intensivt på det sättet. Förbannat hat eller passionerad kärlek. Kanske har det något att göra med att det ligger så långt hemifrån, att kulturen är så hiskeligt annorlunda ibland. Jag vet inte. Hanoi är så in your face hela tiden. Det är svårt att rymma undan, var man än kommer så är det bara moppar och stirrande vietnamesögon. Och 99 dagar av 100 är det helt okej och alldeles underbart, men så kommer svackan och man vill bara försvinna in i mängden och inte vara hon som hela tiden står ut.

Men idag har uppsatsen och allt kring den skött sig som det ska. Jag har fått access till sjukhuset, fått feedback från Sverige och jobbat bra med min assistent/tolk. Jag har vandrat i en park med han som håller mitt hjärta. Hittat ett träd stort nog att man kunde sitta inne i det. Och därinne, skyddad från nyfikna vietnamesögon, kunde man göra det där man som förälskad svenska tar för givet. Hålla handen, smeka hår och pussas. Sånt som man annars bara kan göra i skydd av mörkret på en parkbänk vid en sjö. För att vara Österns Paris så är Hanoi fruktansvärt rädd för närhet. Och jag styrde min moppe runt Ho Tay, hamnade i kvarteren där jag förstår att de flesta västerlänningar bor eftersom det serverades pasta och pizza och steaks i var och varannan restaurang. Jag blev hungrig och åt en gigantisk macka på ett danskt kafé med utsikt över solsken över vårt vackra lilla mini-hav. Pratade norrländska med en grötig dansk. Gick sådär va. Styrde min moppe in i gränder för trånga att vända en moppe i, i hopp om att hitta strandpromenaden. Hamnade i famnen på en sandskottande vietnames i en återvändsgränd som skrattande hjälpte lilla svenska blonda flicka att vända Hondan och styra ut ur gyttret. Till middag bjöds jag in av Anh Trung och Chi Thuc i receptionen. En middag som inte intas i ensamhet är en bra middag. Även om den innebär att man behöver knapra på fickhuvuden.

Och jag var lycklig igen.

Och ibland blir Vietnam bara för mycket. Jag känner igen den här känslan från förr, även om det var längesedan jag upplevde det nu, allt har bara flutit fram på moln de senaste månaderna.

Och när Vietnam blir för mycket, då blir det akut-överdos-för-mycket. Och som vanligt kommer en olycka inte ensam. Det är för mycket kultur, för mycket kulturkrock, för många missförstånd, för mycket hjärtevärk, för tjafsigt på hotellet, för många okända människor som vill träna sin engelska på mig i tid och otid, för många psykon som ringer och smsar mitt i natten och vill ta över mina engelskalektioner, för många frågor om varför jag gör si och inte så istället, och mitt i allt detta en göteborgsk institutionstant som inte har något med mig och mitt projekt att göra som undrar vad jag gör hela dagarna, för mycket x-factor, för många puckon som inte kan köra moppe ordentligt utan krockar i mig, för små jävla kläder i alla butiker, för många vietnamesiska sånger på karaoken och inte nog många engelska, för mycket att rodda med d-uppsatsen, för få riktigt nära kompisar, för stor tidsskillnad till Sverige, för mycket jävla ris och nudlar och så jävla tråkigt att äta ensam så ofta, för liten feedback från göteborgska institutionstanter som är insatta i mig och mitt projekt, för mycket jävla Biggest Loser Asia på TV, och för första gången någonsin ångrar jag faktiskt att jag inte skaffat mig fler icke-vietnamesiska vänner här.

Trött och leds.

När jag försöker förklara för honom alla sätt han inte skulle gilla Sverige på låter vi som ett gäng köldskadade, barbariska eremiter. Vi går till jobbet, eller kanske åker vi buss med så lite kontakt med våra medmänniskor som möjligt. Kanske slänger vi av eventuella ungar på dagis efter vägen. Vi äter lunch var och en på jobbet, alla ur sin egna lunchlåda. Har någon glömt lunchlåda, ja då får han väl springa iväg och köpa sig nåt att äta då. Inte att jag ska dela med mig ur min. Helst vill vi ha en tidning framför oss medan vi äter så att vi ytterligare kan skärma av oss från människorna omkring oss, och få lite "egentid!". För egentiden, den är viktig. Den måste man ha även om man är mitt i karriären och med huset fullt av ungar. Konstigt att något som inte ens existerar i det ena landet kan vara så viktigt i det andra landet. När klockan slår fyra knappar vi igång ipoden och skyndar oss hem, förbi alla de där människorna som bara står i vägen för oss och hem till ensamheten. Där det väntas middag och tv-tittande innan sänggående, för en likadan morgondag.

Han förstår rakt inte vad jag säger. Han lyssnar ivrigt när jag berättar om kulturen jag kommer ifrån, men han förstår inte vad jag säger. För honom är ju Sverige de rika landet, där alla automatiskt är lyckliga.

Så jag försöker förklara allt han skulle sakna. Att gå på cafe flera gånger i veckan, kanske flera gånger om dagen. Att ta en iskaffe på trottoaren och titta på trafiken. Det är det för kallt och för dyrt för i Sverige. Att ta moppen ner till sjön och sitta och titta ut över vattnet, äta lite solrosfrön och försiktigt hålla om. Det finns bra många sjöar i Sverige, men ingen som Hoan Kiem eller Ho Tay. Att ha hela sin familj nära, hela tiden. Att ha barnen i huset hela dagen, med de äldre som barnvakter. Utan dagis och ålderdomshem. Att spontant börja prata med den som sitter brevid på bussen eller kör moppen brevid dig i trafikstockningen. Att äta tillsammans, alla i hushållet tillsammans och dela på maten. I Sverige kommer ingen att lägga ett kycklinghuvud på din tallrik när du redan är mätt. I Sverige äter vi det som finns på vår egna tallrik och försöker bry oss så lite som möjligt om det som finns på andras tallrikar.

Men det är mycket för honom att ta in, svårt att förstå när jag så brutalt beskriver det mest individualistiska i den individualistiska kulturen.

Så jag tar till vårt mantra, vår standardfras: Sweden and Viet Nam, not same-same. I Vietnam möts jag som utlänning av nyfikenhet och glädje. Folk undrar vad jag gör här och är glada att få ta emot mig i deras land och hem. Du vet ju hur det är när jag möter nya människor. Alla blir glada i mitt blonda hår och mina ljusa ögon. Och alla vill bjuda på thé och ta i hand. I Sverige, not same-same. I Sverige kommer för det första alla inte att se att du är utlänning. I Sverige finns många människor som är svarta och gula och bruna. Ingen kommer att vara nyfiken på dig, ingen kommer kasta sig över dig och vilja veta mer om dig. Du får vara glad om de ens accepterar att du har kommit till deras land. En del kanske kommer att vara arga och dumma mot dig. Jag hoppas verkligen inte att det ska hända, men jag säger bara att det kan hända.

Ett sorgset skimmer lägger sig över hans vackra ögon när jag beskriver det fulaste i min kultur och jag ångrar mig snabbt. Försöker gottgöra med ett försiktigt stryk över hans hand, diskret så att ingen annan på cafét kan se. Glädjen vaknar i hans ögon igen och han säger: "bara jag får vara med dig, så vet jag att jag kommer att vara lycklig".

Ikväll när jag stövlade in på Family Hotel ihopp om att kunna avnjuta en gratis middag i trevligt sällskap hade Huong och Binh återvänt från countryside och Phuong Anh, den lilla flickan, gick omkring och bar på en liten hundvalp jag aldrig sett förut.

Ska vi äta den, frågade jag genast Huong.

Det är enna annorlunda.

Även om vietnameserna envisas med att räkna med graviditet och i korta lunar-år vilket gör mig till 28 i deras ögon. Hugaligen har ni hört något värre? 28 år?? Och utan vigselring och volvo och vovve och fast jobb och...

Family Hotel slog till på födelsedagsmiddag på söndagkvällen utifall att de skulle vara för busy för att kunna fira mig ordentligt på måndagen, eftersom deras guy på flygplatsen jobbar då och kanske slussar turister till dem i parti och minut. Ngas pappa var också där kvällen till ära, på väg tillbaka till jobbet i norra Vietnam efter några veckors semester hemma i countryside. Vi åt allt det dära göttigaste i en hotpot. Gristarmar och kycklinghjärtan och levande räkor som slängs ner och ägg med fågelfoster i och snäckor och tofu och flera kilo kål och sallad. Det är inte min favorit, men det är vad som är en födelsedagsmiddag för dem och det är så mysigt när alla sitter ner tillsammans på golvet och struntar i turister och taxibilar och tågstationer och allt vad det är. Och jag fick jordens största blombukett. Ni kan ju tänka er hur det såg ut när jag skulle frakta hem den på moppen i kvällningen. Jag såg ut som en äkta vietnames helt enkelt!





På måndagen blev jag firad på fakulteten och av mina studenter. Dr Chanh överlämnade inte bara blommor utan även en Paradis-ask! Vilken lycka! Antar att även han kommit på knepet med att ge bort oönskade presenter till någon annan behövande, som jag så ofta gör med riskakor och frukt och thé och konstiga kex...


Efter att jag avslutat min engelskaundervisning en halvtimme i förväg puttrade jag iväg på moppen till Family, där de alls icke var så busy. Tjejerna följde med mig ut på middag på Gecko och sedan var det karaoke för hela slanten!! Huong och Binh är på countryside så de gör lite som de vill nu, även om mitt förslag att stänga hotellet så alla kunde följa med var mer än de vågade med. Son stannade på hotellet men alla andra hängde på! Ingen sjunger I will always love you som jag och Kiem! Men mest applåder blev det nog när vi sjöng min favoritsång på vietnamesiska...

Det är i grund och botten precis som svenska högtider. Ett överflöd av mat, ibland också av dryck, familjer som kommer samman, besök hit och besök dit och slötittande av tv. Men ris, ris ris. Ångkokt ris, stekt ris, riskaka, stickyrice, risvin, tomatris. Tur att man gillar ris. Att tvinga i sig gristunga halv sju på morgonen var lite värre. Men precis som allt annat så gick det ner, det också.

Jag vill ju som vara en vietnames. När jag hade lämnat av mor och far vid säkerhetskontrollen på Noi Bai och tog lokalbussen tillbaka in till stan var det riktigt så att det spratt i kroppen på mig av lycka för att äntligen vara tillbaka i vietnamesvärlden efter två veckor av taxiåkande och sightseeande.

Jag vill vara som dem, jag vill vara en av dem och ibland blir jag uppriktigt sur om jag blir tagen för en turist. När folk blir förvånade över att jag kan prata lite vietnamesiska eller anmärker på att jag äter så bra med pinnar blir jag stött. Klart jag kan, jag är ju vietnames, syns det inte på mig?

Men hur jag än försöker så blir mina ögon inte sneda eller mitt vietnamesuttal helt perfekt. Jag jobbar inte lika hårt som dem, jag lever inte under samma villkor. Jag kör moppe som viken vietnames som helst, men jag har ett uppvärmt eller luftkonditionerat hotellrum att komma hem till på kvällen. Jag älskar, verkligen älskar, att vara här - men skulle saker börja gå haywire har jag alltid möjligheten att åka hem till trygga, rika Sverige. Jag äter Pho till frukost och ris till lunch för några tusenlappar, men kan utan att behöva fundera splurga till på en pizza för 150 000. Eller unna mig en weekend i Hoi An om lusten faller på.

I ett försök att leva närmare vietnameserna, och med en vilja att betala tillbaka för alla otaliga middagar och hjälp med visum och moppe och emotionellt stöd och ett home away from home, har jag de senaste dagarna tagit tillfället i akt att jobba igen lite av min upplevda skuld till Huong och Binh på Family Hotel när de skickat mesta personalen hem till sina familjer på landet och själva slitit med barn och fullbelagt hotell. Och som jag har jobbat! Lagat frukost och diskat och till och med kört bilen en vända till flygplatsen och tagit hand om ungar och skickat iväg turister på bussar hit och dit.

Framförallt detta med att inte få sova. Att börja krypa till kojs på stengolvet i receptionen vid tiotiden på kvällen, börja komma sig till ro just som en turist knackar på utanför och vill in. Lägga sig igen och knappt somna innan Huong ringer och vill ha upp en termos varmt vatten till rummet. Ligga på golvet och lyssna till råttorna som gräver runt en meter ifrån ens huvud. Till slut somna av utmattning och vakna av att någon bråkar vilt. Först bli rädd men sedan förstå att det kommer utifrån gatan och inte från något av rummen. Vid halvfyratiden bli väckt av att Son startar moppen utanför dörren och kör iväg mot tågstationen för att möta anländande turister från Sapa. Slumra om en halvtimme innan Son ringer och meddelar hur många turister han lyckats ragga upp, klä på sig någorlunda och möta upp taxibilarna. Visa turisterna till sina rum och kanske bråka lite om priset med nån obstinat, snål fransman. Om man har tur lyckas somna om en timme innan det är dags att börja göra frukost till turisterna som ska iväg tidigt på morgonen.

Efter bara tre dagar är jag helt snurrig i skallen. Och har än mer förståelse för att jag ibland måste halvskrika och ruska i lillasyster Nga för att få henne att vakna när hon sover. Då har jag ändå inte jobbat lika hårt som hon gör, varje dag, året runt.

Distansen är 130 km på ett ungefär. Det tar en 3-4 timmar sådär. Beroende på hur länge det tar att ta sig ut från den galnaste busstationen jag någonsin upplevt, Ben Xe Giap Bat, där inkastarkillarna är efter en och på en och nästan i en innan man knappt har hunnit tänka tanken att man skulle ta en buss från Giap Bat. Och sedan klänger de på en och försöker med alla trix och knix de kan få med en på just deras buss. Denna gången, två dagar innan Tet - vietnamesiskt nyår som i år inföll 14e februari - var Giap Bat galnare och fullare av folk än vanligt. Jag och lillasyster kom dock oss på en buss utan större svårigheter - som dock tog en och en halv timme på sig att färdas den ungefärliga sträckan av 200 meter från bussens uppställningsställe. Med ojämna mellanrum utrustade två av de yngre inkastarkillarna sig med långa järnrör och sprang en repa runt stationen innan de flåsande kom inhoppandes i bussen igen med en hop arga killar jagandes utanför. Förmodligen rivaliserande inkastarkillar, tänker jag. Och mycket ska man vara med om.

Efter att man tagit sig ut från Giap Bat kan det tänkas att man behöver dra några repor runt kvareteret för att fylla bussen till sista kubikcentimetern. Bara för att sittplatserna är slut, betyder ju inte att bussen är full. Nej, då kommer plastpallarna fram, och fyller mittgången. När den är full fyller vi på utrymmet fram till vindrutan med folk, sittande på golvet, lutande mot säten eller sittande på rissäckar. Bara föraren kommer åt växelspaken, och tutan förstås, så är allt lugnt. Efter varven runt kvareteret väntar en ganska smooth resa på motorvägen. Om man kan bortse från hur nära förestående döden är, skulle någonting inträffa, vill säga. Ju längre vi kör, desto skumpigare och kurvigare blir resan. Man vet att man är nära Ngas countryside när man sitter och ständigt skumpar och kastas lite fram och tillbaka.

Men sen kommer man fram och då är det bara närhet som gäller. Två bröder som står och väntar med mopparna i regnet. Som man kryper tätt, tätt intill under deras regnkapuschonger. En systers mamma som möter med öppna armar och en galet rolig morbror som hälsar med ett sedvanligt "Okey!!!" och gigantiska, varma arbetarhänder. Man dricker vietnameste med armar och fötter omslingrade för att hålla undan kylan. För när det är kallt på countryside, då är det kallt på countryside vill jag lova. Men samtidigt finns där så mycket värme. Man sitter ner på mattan på stengolvet och delar maten. Kokt nyslaktad tupp doppad i citronsalt, det finns knappt något godare. Och familjemedlemmar som lastar ens risskål full trots att man sa stopp för tre portioner sedan.

Man åker ut på cafe med kusin Kiem och kommer hem senare än det utlovade 22.00 då man inte hade hjärta att slita Kiem från sina kompisar på cafet som han ser en gång per år. Orolig svensk som man är ser man att lillasyster, lillebror och moder redan ligger till sängs i köket och tänker att här gäller det att skynda sig i säng. Så tänker inte Kiem. Nej, först ska här drickas te med fadern. Sedan kryper man ner under täcket med kusinerna och mostern och ligger och myser och pratar en halvtimme, innan man beger sig hem igen.

Sedan blir det natter och lillebror Thu, 18 år, sover med mor och far i sängen i köket. Lillasyster och storasyster sover i den madrasserade sängen som finns kvar sedan storasysterns föräldrars visit. Mellanbrodern Canh, 22 år, lägger sig för att sova i sängen brevid. Det sätter systrarna snart stopp för. Inte ska han ligga där och frysa ensam, självklart ska han krypa ner under täcket med oss. Och det finns knappt något mysigare än att ligga i mitten av en tre-sked och bara omgärdas av värme trots att nästippen är mer än lovligt kall.

På bussen hem några dagar senare sitter jag brevid en för mig okänd liten kvinna, som utan att skämmas för sig kryper upp tätt intill mig och lägger huvudet på min axel innan hon somnar för att sova så de tre timmarna till Hanoi. Här har vi svenskar onekligen saker att lära oss.

Och hur går det med vietnamesiskan undrar ni förstås?

Jo men det går ändå bra. Grammatiken är lätt, de böjer till exempel inte verben utan har klassificeringsord för de olika tempusen. Och meningsuppbyggnaden är tämligen enkel, inte så många små tjafsord.

Det är uttalen och alla dessa toner och bokstäver som inte finns på nåt annat språk jag försökt lära mig. Oftast kan jag göra mig förstådd, ibland tar det tjugo omtagningar men. Det är att förstå vad de säger som är det luriga. Bara att höra när ett ord slutar och ett annat börjar är klurigt. Och jag behöver bygga på ordförrådet.

Men ibland finner jag mig i sällskap där ingen pratar engelska, såsom varje gång jag går ner till receptionen här på mitt hotell eller när jag hämtar ut min moppe, och till min stora glädje visar det sig att jag ändå kan säga det mesta jag vill. Det är en fröjd. Och bättre ska det bli!

10 timmar kvar nu... Kanske dags att sova.

Inget är som väntans tider, huh? Jag har blivit grymme irri på mina vänner idag för att de inte har vett att uppdatera sina bloggar oftare så att jag hade någon förströelse medan minuterna släpar sig fram tills mamma och pappa kommer. Därför matar jag på med inlägg idag skulle det möjligen sitta någon annan stackars sate nånstans som är i desperat av tidsfördriv. Kanske lite för att jag själv ska ha något tidsfördriv också.

Jag önskar att hela min familj och alla mina vänner skulle ha möjlighet att komma hit och få se min vardag och de vietnameser som jag håller så nära mitt hjärta. Eftersom det inte är möjligt tänkte jag ladda upp lite bilder för er som inte kan komma hit så att ni också kan se lite av hur jag bor och de människor jag möter varje dag.

Här är min gata: Pho Ton That Tung, en liten ganska lugn gata där människorna som har affärerna och caféerna efter gatan har vant sig vid den blonda tjejen som då och då rör sig på trottoaren och slutat vända sig om och stirra. Nån gång händer det att någon utomsocknes moppetaxiförare har förvirrat sig till vår kvarter och får för sig att ropa "Hello Moto" efter mig men då får han snabbt höra av de andra förarna att den där tjejen är det ingen idé att ropa efter, hon "thich di bo" - gillar att gå - och om hon ska nånstans längre bort så har hon egen moppe. Missa förresten inte killen som transporterar en typ tvåtusenlitersvattenbehållare på moppen till vänster på bilden.


Här är Dai Hoc Y Ha Noi, Hanoi Medical University. Det är fina, gamla fransk-koloni-stil hus på området. Lummigt och mysigt. Andra bilden visar den palmkantade allé min fakultet ligger vid.



Om man är fattig student och inte vill köpa en dagstidning - kostar 2 kr - kan man på campus läsa flera av de stora dagstidningarna i denna glasmonter. Så briljant! I dessa dormitories bor de studenter som har lyxen att bo på campus.



Detta är anh (storebror) Binh, som tillsammans med anh Toan vaktar min - och sisådär 500 andra - moppar, bjuder mig på thé och solrosfrön, retas på vietnamesiska jag inte förstår men framförallt lär mig en massa vietnamesiska då deras engelska sträcker sig till ungefär Hello och Bye bye.



Här är bambatanterna och bambakillen som flera gånger i veckan serverar mig skolbespisningsmat till billig penning, alltid lastar på mer mat än jag vill ha och dessutom kommer med potatis till efterrätt.



Detta är Nha Khach Dai Hoc Y, där jag bor på fjärde våningen. Bilder från mitt rum har ni i arkivet från november, om ni missade det. Vad än jag vill ha hjälp med ordnar föreståndaren anh Trung, bara vi kan lyckas kommunicera det mellan oss då heller inte han pratar någon som helst engelska.

Om cirka 20 timmar är de här, parenteserna! I min stad! Bland myllret av moppar! Äntligen ska jag få visa dem det Vietnam jag älskar. Som jag så ofta försöker förklara för dem, utan att de riktigt kan förstå hur det är. Nu ska de få se med egna ögon! Och det ska bli kul för mig att se Vietnam och Hanoi genom nyanländas ögon igen.

Samtidigt är det supernervöst, för jag vill ju så så gärna att de ska älska Vietnam lika mycket som jag gör. Jag vet inte om det är möjligt att åstadkomma på tolv dagar med kulturkrockar och kulturchocker och jetlag och luftföroreningar och konstig mat. Jag vill att de i alla fall litegrann ska förstå hur jag kan trivas så bra här.

Och om jag är nervös så är det inget emot vad vietnameserna är. Varje människa jag stakande tragglar fram "chủ nhật bố mẹ em sẽ di Hà Nội" till erbjuder mig något att äta. Varesig det är moppeparkeringskillen Binh som ger mig en påse rostade solrosfrön, städerskan Thuc som dukar fram en halv fågel eller bambatanterna (nu blev det visst göteborgska) som serverar mig två överfulla tallrikar mat trots att jag sällan klarar av att äta upp ens en. Med risdieten i två månader har jag nämligen, föga oväntat, tappat några kilon och nu är vietnameserna livrädda för att mor min ska bli rosenrasande när hon ser mitt något mindre runda ansikte och anklaga dem för att svälta mig. Jag försöker förklara att mor min knappast kommer att tycka att det är en nackdel, men det örat vill de inte lyssna på. Mammor vill alltid att deras döttrar ska vara rundare, tydligen.

Blogginläggen blir mindre frekventa ju mer jag rotar mig här. Färre och färre saker blir konstiga eller annorlunda, och därmed värda att blogga om. De säger att när man kommer till en ny kultur ser man först bara olikheter jämfört med sin egen men efter en viss tid börjar man se likheter. Jag antar att jag har kommit till den fasen nu. Allt känns precis som hemma, fast med lite högre luftfuktighet, några fler grader på termometern och ett antal fler moppar.

Men människorna, de är inte så mycket mer annorlunda bara för att de har svart hår, gul hy och sneda ögon. Jag tycker mig snarare se att de är precis som oss. Även bland vietnameserna finns det den där babbogajan (nu blev det visst Meänkieli här, konstigt hur ens ordförråd funkar) som alltid ska göra sin egen röst hörd och bryta in när andra pratar. Det finns typer som är för snälla för sitt eget bästa, som bryr sig om andra mer än sig själv och säger ja när de borde säga nej. Andra är fokuserade på pengar och jobb och vill tjäna ihop så mycket som möjligt och även om det inte är samma summor som i Sverige det handlar om så ser jag likheter med svenska bekantskaper. De där som tror att bara de tjänar ihop nog mycket pengar kommer de bli lyckliga. Det finns drömmare, som flyr verklighetens grå vardag genom att sticka huvudet i sanden och fantisera om en rosakimrande framtid som realistiskt sett inte är möjlig.

Jag inser mer och mer att folk är inte antingen heltigenom goda eller heltigenom onda här heller, lika lite som de är det hemma. Det finns bra och det finns dåliga sidor hos de flesta vietnameser precis som hos de flesta svenskar. Ibland kanske deras medel för att uppnå lycka blir lite mer extrema än vad de är för oss hemma, eftersom de lever närmare ruinens brant än vad vi gör, men i grund och botten handlar det bara om att de vill det bästa för sig själva och sin familj.

Jag förstår att min älskade familj på Family Hotel även de spelar med i taximaffians liga, där icke ont anande turister skjutsas till de hotell som taxichaffisen samarbetar med snarare än det de hade tänkt sig. Jag gillar det inte, men jag förstår att det är deras sätt att klara sig. Om alla andra gör det, hur skulle de kunna stå utanför? Och jag tänker att de turister som "kidnappas" till Family Hotel har tur som får bo hos en så fin familj.

Det är på helgerna, när jag struntar i att ha ångest över lektionsplanering, som jag utför de riktiga dagsverkena.

Jag vaknade ur min sömn, djup som döden efter en hostig och snorig vaknatt natten innan, av att klockan obarmhärtigt ringde kvart i åtta. Jag försökte mig på att hämta upp en jetlaggad GU-student som sov lika djupt som jag gjorde en timme innan, det förstår ni ju hur bra det gick, så jag åkte förbi Café Smile och köpte Pain au Chocolates istället innan jag fortsatte hem till Nga där det vankades matlagning och -intag. Scnitzel, kokta grönsaker och typisk vietnamesisk sallad med rotsaker, rå vitlök och chili - underbart gott.

När jag några timmar senare satt på Family Hotel och väntade på att Kiem skulle få tid att åka iväg och hjälpa mig byta batteri på moppen eller att Nga skulle få tid att gå och klippa sig med mig dök det upp någon random turist och frågade efter pannkakor. Efter att ha uträttat båda ärendena och dessutom sovit lite middag var det just pannkakor jag ville ha - så pannkakor fick det bli!

Tänkte att det skulle vara ett eländes elände att få fram ingredienserna men efter att ha sorterat ut sojamjölk, rismjölk, chokladmjölk, jordgubbsmjölk och vaniljmjölk hittade jag vanlig färsk ko-mjölk. Mjöl är ingenting vietnameser har hemma till vardags, men det var ju inte längre bort än närmaste trottoarkiosk. Ägg finns i fler varianter än man skulle önska, inklusive den variant där det ligger ett riktigt fågelfoster inuti, och utgjorde inget hinder. Till och med nutella grävdes fram ur gömmorna på hotellet efter besök i otaliga trottoarkiosker och många suckar från lillasyster Nga. Har för mig att jag såg samma, förmodligen kvarglömd av turister, burk Nutella ligga uppe i tvättstugan när jag var här senast.

Jordgubbarna tvättades, som all annan frukt och grönsaker, inne på golvet i den alls icke fräscha toaletten. Inga konstigheter. Och lillasyster plockade fram rätta sortens ägg. Att vispa smeten jämn med en gaffel var inte helt lätt, men ändå lättare än att steka plättarna i den buckligaste stekpannan som någonsin skådats. Jag kan ju inte ens steka plättar hemma. Det var ju hans uppgift. Men efter sedvanligt missöde med första plätten blev de riktigt bra ändå. Och jag tänkte, att jag klarar mig själv nu.


Jag slavade i köket och levererade plättar på löpande band till tveksamma men nyfikna vietnameser och vidunderligt snygga australiensare, som jag bad lillasyster ta kort på. Det här är vad hon kom tillbaka med. Och det här är våra nya frisyrer förresten.

Mitt i klagovisan om vardagslunken dyker bara två studenter upp till lektionen. Än så länge tolkar vi det som att alla var busy idag och inte som att de tycker att jag är kass. Efter en halvtimmes småprat i väntan på fler studenter bjuder jag istället ut mina studenter på middag. Jag tänkte mig att de skulle visa mig lite fler matställen a la sitta på trottoaren i närheten, men istället bar det av över halva stan för att äta en lokal hanoiansk delikatess. Cha Ca, någon slags fiskrätt. Huongs pojkvän joinar partyt och får därmed stå för kalaset trots att jag försöker övertala församlingen om att jag är läraren och i egenskap av detta ska betala notan. Som kvinnlig lärare står jag mig dock slätt emot manlig aktiemäklare.




Huong, pojkvän Hieu, Ngoc Anh och Cô (lärare och moster) Malin. Och detta är vad vi åt. Det som ser ut som stora makaroner i fiskröran är fiskinälvor. Vem hade väl kunnat tro att de kunde bli så stora. Det gråa är en dipsås som luktade som en blandning av surströmmingsrens och fotogen. Gjort på någon slags räka. Trots den alls icke angenäma doften var jag tvungen att smaka, eftersom det är så jag rullar i Vietnam. Jag tog bara ytterst ytterst lite med en stor tugga nudlar. Och satan i gatan vad det smakade. Mycket och illa. Höll på att få upp allt direkt men lyckades som ett under behålla min värdighet och svälja ner eländet. Någon dubbeldipp blev det dock inte.

Sedan gav jag mig ut på jakt efter nytt massageställe på ännu en annan halva av stan. Körde lite fel, fick använda mina nyinlärda vietnamesiska kunskaper i att fråga om vägen, de förstod tro det eller ej vad jag sa och jag kom till slut rätt. Så rätt. Swedish massage, med precis rätt styrka och utan någon som trampar runt på ryggen, över hela kroppen av en synskadad tjej. En timme för blotta 130 000, kring 50 spänn.

Och medan jag ligger där och njuter av att äntligen ha hittat ett ställe där de masserar som jag vill bli masserad, som inte erbjuder några plusmenyer till sina manliga besökare, som är fräscht och dessutom verkar göra en god sak - stödja synskadade i Hanoi genom att ge dem ett jobb som massör och även delägarskap i firman - får jag ändå dåligt samvete. Varför ska jag ligga här och bli masserad av henne, bara för att jag tycker att det är skönt och för att jag har pengarna för att betala för det? Är det rätt? Är jag en fet västerlänning med för mycket pengar? Men vad skulle hon göra om jag inte kom hit med mina pengar? Skulle hon vara lyckligare om jag valde att inte gå på massage? Det är svårt, tycker jag. Svårt att veta vad som är rätt.

Det finns en vardag även i Hanoi. När bloggen står och stampar så kan ni tro att det är den, vardagen, som har tagit över. Vardagen innefattar mycket ångest kring att planera engelskalektioner. Som nu, när jag sitter fyra timmar före lektionsstart, och febrilt letar engelsk terminologi kring smärta. Mycket finns det på det där internettet. Men ibland är det svårt att hitta.

Och kallt är det. 15 grader säger de. Och ni tycker förstås att jag är tokig som upplever det som kallt. Det är okej, jag tycker själv jag är tokig. Men Vice President, som jag lunchade med idag, kom med en förklaring. Det är 99% luftfuktighet idag, vilket gör kylan nästan outhärdlig. I alla fall om man sitter på en moppe mellan här och Hoan Kiem Lake.

Så jag kryper ned under täcket, jag och min ångest och en kopp varmt äppelthé. Surfar frebilt efter något slags material att bygga en lektion kring. Hoppas, som vanligt, att inga studenter ska dyka upp idag. För jag tycker inte att jag har något att lära dem. Idag heller.

Jag pluggade vietnamesiska idag. Och även den tycker jag står och stampar. Jag vill så mycket, men kan så lite. I mina öron är det fruktansvärt svårt att höra skillnaden mellan man, mán, màn, mãn och så vidare.

Om mindre än två veckor kommer mor och far. Så roligt. Och nervöst. Jag vill ju att de ska gilla Vietnam lika mycket som jag gör. Gäller att visa alla de bästa sidorna.

Okej, så här går det egentligen till.

Varje eftermiddag mellan 17 och 19 måndag till torsdag undervisar jag sjuksköterskestudenter i Nursing English. Än så länge är det två grupper, två gånger i veckan. En på lite lägre nivå och en på lite högre. De trycker på om att jag ska börja lära 30 sjuksköterskor på universitetssjukhuset också samt en grupp med lärare på fakulteten men detta har jag än så länge lyckats styra undan. Jag har nog med mina 25 studenter redan. Det finns inget upplägg på kursen, ingen vet vad den ska innehålla eller hur länge den ska pågå. Vi kör la på tills de är fullärda. Jag har ingen bok att gå efter utan får efter eget huvud sitta och hitta på vilka situationer vi kan behöva spela upp och lära dem. Det tar på krafterna att hitta på lektioner för åtta timmar i veckan. Nu vet jag vad de snackar om, de där lärarstudenterna, när de säger att första året som lärare är det värsta.

Jag har lite ont i magen varje gång jag går ner till mina lektioner. Tänker att idag kommer ingen att komma, nu har de synat min bluff och kommit på att jag inte har något att lära dem. Men alltid står det några där när jag kommer ner till klassrummet och den närmaste halvtimmen droppar det in fler och fler. Att komma försent är inget att skämmas för, man skyller bara på trafiken. Att svara i mobilen, som självklart inte är på ljudlös, mitt under pågående lektion är helt normalt. Att sitta och prata, inte viska, medan någon annan försöker säga gruppen något, det är också vardagsmat.

Men all in all är de väldigt mysiga, mina studenter. De blir så glada att se mig och jag blir glad av att se dem. Vi skrattar oss igenom lektionerna, om inte åt mina patetiska försök att rita kryckor och PVKer på tavlan så åt historien när jag och Madde trodde vi såg en fot i en mage på en röntgenplåt. Och efter varje lektion tackar de mig så mycket och jag kan andas ut och tänka att det höll den här gången också.

Det här med att hålla en teoretisk föreläsning, exempelvis om kommunikation - som den jag hade förberett, det var lite att ta i. Så långt sträcker sig inte deras engelskakunskaper. Och jag skäms när jag tänker på hur mästrande västerländsk jag var som tänkte att jag skulle komma hit och lära dem om omvårdnad. Det kan de göra själva. Jag befinner mig på ett av Vietnams främsta universitet, vad trodde jag att jag skulle kunna lära dem som de inte redan visste?

Kunskaperna har de, och omvårdnad läser de. Det handlar bara om att kunna omsätta det i praktiken också. Kanske blir det lättare när inte varje sjukskösterska ska ha hand om 30 patienter. När de får lite mer pengar att röra sig med. Att anställa fler sjuksköterskor med.

Så vad gör jag resten av dagarna, tänker ni förstås? Ja två dagar i veckan lär jag ju mig vietnamesiska på förmiddagarna. Och sedan är det lite olika grejer jag blir meddragen på. Såsom bröllop, eller olika sorters föreläsningar på vietnamesiska som jag inte förstår ett skvatt av men där jag alltid glädjer deltagarna med mitt ljusa hår och min ljusa hy. Någonstans mitt i detta är det förstås tänkt att jag skulle klämma in lite uppsatsskrivande också. Så långt har vi inte kommit. Än.

Madde och Arvid har efterlyst upplysningar om vad jag egentligen gör på det där så kallade jobbet och jag har lovat att rapportera om det när jag själv har fått ordning på vad jag gör på det där så kallade jobbet. Det kan jag inte riktigt säga att jag har, ingen dag är den andra lik och oftast vet jag inte vad jag ska göra nästa dag. Men jag har varit här en och en halv månad nu och jag kommer mer och mer till insikt om att jag inte kommer att bli klokare än så här.

Alltså: så här går det till när Malin jobbar!

Jag startar upp Mozilla Firefox och slår in ungefär "mast" i adressfältet. Ibland blir det bara "mas" om jag är slö, andra dagar drar jag till med ett "master". Min dator föreslår att jag vill gå till en sida kallad Masterunblocker och det är precis vad jag vill så jag gör som den föreslår. På Masterunblocker-sidan finns en liten ruta där man kan knappra in adressen till den spärrade sidan man önskar att komma åt. Det gör jag. Jag skriver "www" och datorn föreslår "www.facebook.com", vilket jag accepterar. Då omdirigeras jag till facebook på ett automagiskt sätt och kan logga in på ungefär samma vis som ni därborta kan. Jag kan använda facebook ungefär som vanligt, det vill säga kolla igenom kompisars statusuppdateringar och kolla på upplagda blider. Se vem som har skrivit vad till vem. Däremot kan jag inte gå in och kolla på mina vän-förfråganingar och group-invites, det är lite störigt. Än mer störigt är att jag inte kan se de dolda kommentarerna på mina vänners statusuppdateringar, skriva något i mitt eget statusfält eller på någon av mina kompisars walls. Att kolla mailboxen är också att glömma, för då får masterunblocker fnatt.

För det mesta av detta finns förstås också knep. Allt förutom att kunna ladda upp bilder och svara på vänförfrågningar och grupp-inviter och det där har jag lyckats hitta knep till. Kommunisterna har nämligen spärrat facebook.com, men inte lite.facebook.com! Ahaa! Så jag loggar in på lite-facebook - som dock är just som namnet siar om - en lightversion. Jag kommer inte åt alls lika mycket på den masterunblockade facebook-sidan. Däremot kan jag skriva! Både på min egen wall och till kompisar! Jag kan kolla min mail! Halleluja! Kruxet är bara att när jag loggar in på lite-facebook blir jag utkickad från masterunblockade facebook, vilket jag ju behöver för att komma åt alla sidor jag vill se.

Alltså måste jag sitta och switcha mellan de två olika versionerna. Fram och tillbaka. Kolla vems sida jag vill skriva på och sedan gå in med lite-versionen och göra det.  Ja ni förstår ju, att mycket tid över till "riktigt" jobb, det finns det inte.